Ungdomens landskap

  Sonetter av Lars Forssell står på lördagsprogrammet. Men först en introduktion till personen i Lucka 3.

Eaton Falls, Altadena, California

***

  Douglas Kearney är ett stort namn inom det afroamerikanska kulturlivet. Han är poet, artist och librettist. Han växte upp i Altadena, Kalifornien och bor numera med sin familj i barndomsstaden. Han undervisar vid California Institute of the Arts. Källa: Poetry Foundation

Alameda Street, by Douglas Kearney
(From Fear Some. Red Hen Press, 2006.)


for Deshawn, Eric, Dallas, Jerome & Lerone

We brown boys
          play
                     stick games,
          say
                     nicknames
like BIG D, EVIL E;
and conjure Knievel
with jigsawed dirt bikes
and sewer curbs
for asphalt launch pads.
          We all sweat
          to know flight
          for just
          a minute.

We brown boys,
          hair
                     all knaps,  
          wear
                     ballcaps’
broken brims. Broken rims
from hungry slamdunks,
pro-ball pipe dreams
over ice cream man’s
“Pop Goes the Weasel.”
          We all hunt
          change from cords’,
          Bermudas
          and mamas.

We brown boys—
          smack
                     talking
          slap
                     boxing—
stay bragging and bagging,
drinking summer from hoses
and water bomb barrages.
We throw rocks at garages
making no dents.
          We all just
          trying to leave
          a mark.

***

  Så blir det två sonetter av Lars Forssell (1928-2007).

(Ur Sånger, av Lars Forssell. Stockholm : Bonnier, 1986.)

Från denna höjd såg han i mäktigt sammandrag
sin ungdoms jakt och landskap. Himmelsfärden
bar honom bort från döden, över världen
som doldes i ett dis, vingslag för slag.

Det var ett eterrus. Men solens grannskap
blev hetare, kom närmre dag för dag.
Vaxet som sammangjöt hans vingars jag
började smälta och ett okänt landskap

steg mot den stigande. Men snabbare.
Och plötsligt föll han utbränd mot en sfär,
askgrå och ofruktbar, med ingenting att ge

utom den död som han sett ned på, Ikaros.
Han blev till stormfågeln på däck hos Baudelaire,
för tung för flykt men ändå albatross . . .

**

(Ur Sånger, av Lars Forssell. Stockholm : Bonnier, 1986.)

Om giftet dödar havet, vad blir havet av?
Det finns inom oss om det så försvinner
långt bortom synranden där månen brinner
och sträcker, som en blind, sin vita stav

ut över vågorna som aldrig hinner
till havsstranden inom oss. Vi är hav.
Ur havet steg vi och mot havet rinner
vårt liv, vår kärleks mönja, dödens krav.

För vi var hav med tusen måsar över,
ett hav vid hav som ingen stiltje söver
där vi skall tömmas, lämningar och drav.

I havet sjunker stunden vi har varit.
Bråddjupet famnar oss. Vi har befarit
ett hav som återtagit oss. Vi är ett hav.