***
Inför slutspurten så har Vinnartablån följande utseende:
Fågel Blå: Synne Lea, Norge för Night Guard
Årets Illustratör: Linda Bondestam, Helsinki
Bästa Poesiantologi: Hwaet! - 20 years of Ledbury Poetry Festival (editor: Mark Fisher)
Årets Metafor: Joan Brossa, Katalonien för
"Jag vill också att versraderna
i denna dikt skall vara identiska
med slagen från alla tornur
världen
över."
Årets Tonsättning: Stina Nordenstam för musiken till "Det är inte nog". Text: Arsenij Tarkovskij. Sång: Freddie Wadling.
Årets Rim: Inger Christensen, Danmark för Sommerfugledalen et requiem (VII)
"Og foregøgler universets tåbe
sig selv, at der er andre verdner til,
hvor guderne kan både gø og råbe
og kalde os tilfældigt terningspil,
Så mind mig om en sommerdag på Skagen
da engblåfuglen under parringsflugten
fløj rundt som himmelstumper hele dagen
med ekko af det blå fra Jammerbugten,"
Årets Översättare: Marie Lundquist för översättningarna av Jon Fosses Fyra pjäser och När en ängel går genom scenen
Årets Webbplats: Sveriges Radio - Dagens dikt (Producent: Lena Birgersdotter)
Annandagen: Årets Poet och Årets Dikt
***
Kandidaterna till årets dikt är väldigt olika sinsemellan. Vi har en rytmisk och innehållsmässig serenad. Nästa bidrag har ett dramatiskt anslag och viktigt budskap. Den tredje dikten är en lång prosadikt som involverar såväl syn- som luktsinne. I slutet av inlägget läser jag upp vinnardikten i ett filmklipp.
Kandidat 1:
Aubade, av Alvin Pang (f. 1972)
(ur När barbarerna kommer ; översättning & efterord: Henrik C. Enbohm. Malmö : Rámus, 2015.)
Min älskade, jag fruktar dina händers tystnad.
- Mahmoud Darwish
Över en natt, min kära, har skogen blivit kallare
och varje löv darrar inför vetskapen om sitt snara fall,
darrar av gult och lönnrött och mauve, minnet av sommar
förklingar i djupaste rött. När jag går längs floden nu
bär den knappt ens de lättaste fotsteg, min kropp vajar
för att balansera i den nyckfulla brisen. Jag tvingades lämna dig
på den fjärran stranden, en varm fägring i vassruggarna,
ett lösligt, skimrande öga. Hur vi skiljs åt
vet bara morgonen och allt vi sagt redan blivit dagg.
Morgondag efter morgondag kommer vi att finna ett språk
för att minnas våra tystnader, eller låna ord ur nattens
suckande vokabulär. Sorgen kommer att lära dig nya namn
och jag kommer att svara, ihåligt, med trumrytmer och ekon,
med fotsteg och försiktigt stängda dörrar, utan att titta
på dig, aldrig tillbaka. Jag placerar nu dessa ord i sömnens
kassavalv innan den anländer. Innan jordfästningen och blodet.
***
Kandidat 2:
The Pacific Ocean is one big tear, by Andrej Sen-Senkov (f. 1968)
(First published in Poetry International's website, 2016. Translation: Ainsley Morse.)
the sailor waves the signal flags
surrounding himself with the multicoloured letters of the word love
he doesn't know he's hiv-positive
falling onto the deck
the letters form a line
the sailor throws ropes around them and leads them to the hold
to show them to the photographs of his lovers
they walk without looking at one another
like how animals in times of drought walk to be watered
the pacific ocean rolls down its own cheek
***
Kandidat 3:
Fuchsia, by Mahtem Shiferraw
(from Fuchsia. Lincoln : University of Nebraska Press, 2016.)
It’s a deep purple thought;
once it unraveled prematurely
and its tail broken, leaving a faint trail
of rummaging words.
When I was little, growing up
in Addis Ababa, my father bought
the fattest sheep from street vendors
for the holidays. He would
pull its curled horns, part the wet
rubber lips to check the sharpness
of its teeth, grabbed its tail, separate
hairs in the thick bed of fur. Later, he will
bring it home, unsuspecting creature,
tie it to a pole in the garden, feed it the greenest
grass until its sides are swollen and heavy. It will be
slaughtered in the living room, kitchen knife
cutting in a precise angle through its neck,
the blood splattered on the blades of grass gently laid
by my mother on the cement floor, one last
comfort before its end. Come afternoon, it will
hang upside down, viscous wet smell emanating
from its insides, and knife slashing between slabs of organs,
all to be eaten differently — bones of the rib cage
deep fried, bleeding texture of kidneys minced
into bite-sized shapes and soaked in onion and pepper oil,
small blades of the stomach dutifully cut into long
strips, and mashed with spiced butter and berbere. Even
the skin, bloodying fur, will be sold to passing vendors,
its head given away to neighbors who will use it for soup.
In September, the street shoulders of Addis Ababa
flood with yellow daisies, creating patches of sunlight
in rainy days. But every so often, a mulberry daisy
is spotted, its head barbarous in a field of gold,
dirty purple in its becoming.
The first time I saw a plum, it was lying in a pool
of swollen mangoes and papayas at a local grocery store,
and I held it in my hand, wanting to pierce the luminous
nakedness of the skin with my nails and teeth.
If you ask how to say “burgundy” in Tigrinya, you will be told
it’s the color of sheep-blood, without the musty smell
of death attached to it. It’s also the color of my hair, dipped
in fire. And the greasy texture of clotted arteries, and the folding
skin of pineapple lilies, and the sagging insides of decaying roses,
and the butterfly leaves of blooming perennials, and spongy
strawberries drowning in wine.
*
Right before dusk, when the skies are incised with a depression
of shades, oranges escaping from one end into the mouth of the horizon,
freckled clouds unclog suddenly, giving shape to the pelvis
of the sky, its sheep-blood visible only for a second, then bursting
into flames of golden shadows. In days like these, when
the sun’s tears are fat and swollen, descending obliquely into the city,
we say somewhere a hyena is giving birth, and perhaps it is.
And then, you ask, what is fuchsia — and there’s a faint smile, a sudden remembrance, an afterthought in hiding, forgotten smells
of wildflowers and days spent in hiding, in disarray. And mulberry
daisies carried by phosphorescent winds into the warm skin of sleeping
bodies; moments spent between here and there, pockets of emptiness - without sound, without reckoning.
***
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar