Ledsagad av ljuset

  Ni har säkert märkt att jag försöker skriva dubbla inlägg om dagarna. Det är så att jag vill väldigt gärna slutföra saker som jag påbörjat. Mina idéer står skrivna med bläck i kalendern och pockar på uppmärksamhet. Ungefär två veckor av förlorade inlägg har tagits ikapp. Nu blir det Tria Carmina, del 18.

Svenska Frimurare orden
Olaus Petri, Strängnäs

Tria Carmina

med

Bo Setterlind

(1923-1991)

***

  Tanken med Tria Carmina har inte varit att lyfta fram mina favoritpoeter, utan snarare att jag ska lära känna nya poeter eller se utvecklingen hos väletablerade författare. Söndagskvällens poet ligger rätt långt från mina referensramar, men jag ville ändå studera tre av hans diktsamlingar för att se om jag kunde upptäcka något "nytt".

  Bo Setterlind föddes i Växjö. I vuxen ålder bosatte han sig i Strängnäs och blev där en självklar författarprofil. Inte minst tack vare skylten han satte upp utanför sin port.

Domprostgränd 10, Strängnäs

  Debuterade gjorde Setterlind 1948 med diktsamlingen "Månvagga". Redan då var hans finstämda dikter lättillgängliga för en bred publik, religiös eller inte. Setterlinds dikter spelade, då som senare, ofta på de strängar vi gärna uppfattar som traditionellt "poetiska": ord och vändningar är högstämda och serena. Källa: Alex författarlexikon

  Jag har valt en dikt som faller mig mer i smaken än de alltför högstämda alternativen.

Skrivarberget, av Bo Setterlind
(ur Månvagga. Stockholm : Bonnier, 1948.)

Girig är människan
och rädd för sting i hälen,
som klänger uppför berget
i vinkelgång
och spänner sina händer.
Slutligen når hon toppen.
Där fladdrar hon i blåsten
som på en flaggstång
en schasad vimpel.
Och nedanför inhuggen i stenen
i runor
de gamles tanke ini ormens slinga,
där efter tusen år nu växa
smultronblommor.

***

  Många har sagt mig att det finns andra motiv än de kristna i hans dikter. Visst är det ibland så, men det går inte att komma ifrån att han flitigt använder religiösa termer i sina dikter även när "motivet" är en gård på Gotland. 

Den gamla gården, av Bo Setterlind
(ur Dikter från Gotland / illustr. med etsningar av David Ahlqvist. Stockholm : Bonnier, 1963.)

Där inga spår synas i gräset, når allting fram:
vännernas tankar, igelkotten och fjärran klockors klang.
Lammen beta den bleka nattens mjölk,
beta det stora lugnet på förtrollade fält
bland forngravar, som vaka med slutna ögonlock
invid tystnadens ensliga gård,
det låga vita huset under skuggiga träd,
hägring för drömmarnas steg,
rede för människors kärlek,
ett hem helgat åt det förgångna: skinande golvtiljor.
Därinne,
med en gärd av kryddträdgårdens renfana,
skaldens brinnande kärlek, tecknet som blev motsagt
och paradisets munkbalsamin,
står madonnan i en nisch och lyssnar
till elden, som sjunger på härden och värmer husets
                       gäster med sin sång.
Ute är månljust.
Den gamla gården lyser som en lykta i skymningen,
skålen på stentrappan är tom,
de starka murarna, de vita rosorna kring grinden,
allt vilar ut i outgrundlig trygghet.

***

  Setterlind var en romantisk poet och argumenterade för att en dikt skulle vara skön, hoppfull och trosviss. Det är ljuset (frälsningen) som är enda vägen. När jag läser den tredje boken av Bo Setterlind, "Stjärnklart", får jag en bekräftelse på att vi vandrar efter olika kompasser. I Stjärnklart staplar han korta dikter med kristna förtecken. Ett undantag fann jag.

En sann kollegas omsorg, av Bo Setterlind
(ur Stjärnklart : nya dikter. Stockholm : Bonnier, 1984.)

Till nattygsbordet
brukar höra ett glas vatten.
Detta var, vad min kollega gav mig,
om jag skulle vakna:
Ett ark och en penna - mer behövdes inte.

Han visste,
hur min törst ser ut.