Vad vet du om Sotenäs?

  Det är sommarens varmaste dag så vi söker oss till kusten. Vi åker från Lenhovda i Småland till Smögen i Sotenäs kommun. Kanske är Sotenäs den kommun som har flest författare per tusen invånare. Jag skulle kunna skriva om Gunnar D Hansson (vilket jag redan har gjort), Arne Lundgren eller Nils-Åke Hasselmark. Men det blev en kvinna.

Sotenäs kommun
8910 invånare (2015)

  Sotenäs är förknippat med turism och fiskenäring. De båda huvudorterna Smögen och Kungshamn borgar för det. I Smögen finns en enormt lång brygga och segelbåtarna ligger på rad. Kungshamn är känt för Abba, alltså inte popgruppen utan fiskkonserverna. 
  På Rössholmen, som ligger mitt emellan Kungshamn och Smögen startades år 1927 företaget "Gravarnes konservfabrik" som senare sålde sin produktion till "Aktiebolaget Bröderne Ameln", sedermera känt som Abba. År 1954 startade tillverkningen av Kalles kaviar. När företaget växte tog marken på Rössholmen slut och man blev tvungen att flytta produktionen till Hagaberg, som ligger precis norr om Smögenbrons fäste på Kungshamnssidan. Källa: Wikipedia

**

  Christine Falkenland (f. 1967) är född och uppvuxen på Smögen i Bohuslän. Som ung ville hon en tid bli präst och flyttade till Göteborg för studier som avbröts. 
  Efter debuten publicerade hon i snabb följd ytterligare tre diktsamlingar och hon blev under 90-talet en av de mest uppmärksammade yngre kvinnliga författarna i Sverige. Hennes dikter har karaktäriserats som dekadenta, demoniska och barocka. Källa: Alex författarlexikon

  Jag håller inte riktigt med den beskrivning som ges i Alex författarlexikon. Jag tycker snarare att texterna präglas av frågor och tvivel, och tar upp såväl barndom som moderskap. Även de religiösa tankarna präglar dikterna.

Christine Falkenland

(ur Om honom. Stockholm : Wahlström & Widstrand, 2004.)

Det som borde ha blivit dikt
allt som jag andades in och ut
eftermiddagstimmarna

Jag ville så gärna
finna mening och mål
i det fördolda
i fjolårsgräs och regn

Omvärdera barndomen
tänk på festerna
då vi åkte madrass nerför
den hala trappan
till ljudet av jagande csardas
och släpande schmaltz

Ibland låste du upp kyrkan
med egen nyckel
och jag smet in under din arm
och uppför läktartrappan
för att låta mig dränkas
i det frambrusande blodet
från ditt pumpande orgelhjärta

I saknadens rum
sitter du kvar vid orgeln
vänder dig leende om
du kan alltid fina mig där
med handen vilande mot kinden
och ögon som klänger på dig

***

 En mycket dystrare stämning råder i diktsamlingen "Blodbok" från 1995. Här avlöser livsfrågorna varann. Det är tydligt att författaren går igenom en smärtsam process, som resulterar i såväl fysiska som psykiska uttryck i texterna.

(ur Blodbok : dikter.  Stockholm : Gedin, 1995.)

Tingen mörknar: jag närmar mig
jag har låtit mig klyvas

Du är inte hos mig
på botten av brunnen

Min kropps ensamhet
den jag var med inseglet obrutet

I drömmen reglar jag dörrarna för dig
vilodagar sträcks ut på rad
till denna punkt kan jag inte återkomma
denna gråt sätter inga vävar i gungning
det bara brister, brister
himmel som man kunde rikta sina ögon mot

***

  Ytterligare ett exempel från "Blodbok" (1995).

Ingen röst och inget öra
inga dörrar att öppna till strålande rum
där änglar bor
jag måste försvinna långt härifrån
knipa igen min lilla trut till en sockerstrut

Sedan länge är jag utbytt
i denna dal finns ingen tröst
och inget sammanhang
inget äkta namn att bära