Öppna upp för sommaren

  Kvällens Tria Carmina lägger åter igen ut orden om en sydlänning, urkraften Jacques Werup. Jag tycker det är svårare att bedöma hans verk än det är att poängsätta dikterna i PSTC. Han går från mikrokosmos till de stora frågorna och från satir till djupaste allvar. Dessutom var han estradör under sin aktiva period och då kändes han som en ingivelsens mästare. Nåväl, jag har läst tre av hans diktsamlingar.

Tria Carmina

med

Jacques Werup

(f. 1945)

*

  Jacques Werup föddes i Malmö. Fadern var direktör. Han studerade litteraturhistoria i Lund där han tog en fil. mag. 1971. Vid sidan om sitt författarskap har han också varit verksam som journalist och recensent i Sydsvenska Dagbladet. I flera år var han ansvarig för Kabaré Fredagsbarnen i Malmö tillsammans med Lasse Söderberg. Han har också medverkat i radio och TV med egna program. Han är bosatt i Lövestad i Skåne, men har under långa perioder också bott i Paris.

  Skönlitterärt debuterade den mångsidige Jacques Werup 1971. Det året publicerade han både romanen "Returbiljett Polen", som skildrar två unga män från Malmö som reser till Stettin för att slå runt bland prostituerade och svartväxlare, och diktsamlingen "Ett å... Två å... Tre å....", där han med satirisk udd ger sin bild av semestrande och midsommarfirande svenskar. Källa: Alex författarlexikon

Den blonda sommaren, av Jacques Werup
(ur Ett å... Två å... Tre å... Fyr!. Stockholm : Bonnier, 1971.)

Falsterbo glittrar därborta som i en skoluppsats
sommarlovets första dag öppnar sin text.
Värmen dallrar över den blänkande stranden
och några måsar skriker i tången vid strandkanten.

Vinden luktar tjära och jordgubbar.
Det är stilla och man kan andas, andas.
Kroppen är stark och varm och smidig av sol och salt.
En lärka drillar på en ljusblå glasmålning.

Lotsbåten slår sitt avlägsna hjärta och långt,
långt därborta försvinner en badare i gula simbyxor
ut i vattnet, liknar en smörblomma i en tunn dimma.
Sverige. Svenskar, Vi sjunger den blomstertid nu kommer.

Det här kommer alltid att glittra till i våra skoluppsatser.

Men vi är vuxna nu. Du och jag. Mors röda saft är slut.
Jag vet att jag tydligt skulle höra de avlägsna övningarna på Lv 4:s skjutfält i Falsterbo. Tydligt. Tydligt. Öronbedövande.
Som en mardröm och inte alls som en bakgrund till lotsbåtar och lärkdrillar.
...

***

  Jag har förutom hans lyrik även läst romanen Casanovas senare resor, som jag uppskattade mycket. En rätt fyndig historia.
  Det är inte ett ord jag tänker använda om nästa diktsamling, "Från dörren till hemligheten" (1985). Jag har vid flera tillfällen påpekat hur dikternas njutningsvärde höjs om de går att sätta in i ett sammanhang, alltså när det finns en idé bakom diktsamlingen. 
  I boken "Från dörren till hemligheten" har Jacques Werup utgått från olika substantiv (i bestämd form) i sina dikter. Det är helt ärligt en av de mest meningslösa skönlitterära böcker som jag har läst i mitt liv.

Tändstickan, av Jacques Werup
(ur Från dörren till hemligheten. Stockholm : Bonnier, 1985.)

De kupade händerna skyddade lågan mot blåsten. De liknade en lykta i mörkret. Var det inte sådana händer man älskade som barn, grova och stränga, men trygga? Var det inte stallyktan de påminde om? Och allt det andra, logvärmen, de lugna rösterna, doften av gödsel och fläder, den goda sömnen, solbrännan på armarna, det nygräddade brödet i gryningen? Eller var det något ännu inte upplevt? En hastigt uppflammande rest av en dröm om framtiden?
Hursomhelst, dessa sträva händer fyllde mig - de sekunder tändstickan lyste i februarimörkret - med både nostalgi och förtröstan.
...

***

  Jag avslutar med en dikt ur hans senaste och förmodligen sista diktsamling "Trötta mäns skönhet" (2008). Han har genom sina självbiografier, Levande tillsammans (2006) och Medan jag levde (2011), tagit farväl av den litterära scenen.
  Dikten jag valt är ett av de guldkorn som går att ta del av i boken.

Med gåtans kropp, av Jacques Werup
(ur Trötta mäns skönhet. Stockholm : Bonnier, 2008.)

Jag ville verkligen leva mer av sol
än av ensamhet, som en människa kapabel
att tyda såren redan på utsidan, i dagsljus.
Jag ville ut ur hörnet dit bara månsken hittat.
Inte stanna halvvägs med kärleksorden
formade som främmande strupljud.

Jag ville närmare dörren än den hårda
nyckel som inför låset väjer
undan och slinker in i den lösa tiden.

Bli öppnare än mitt eget öde -
som jag kände för väl för att kunna dyrka upp.

Verkligen känna tyngden av gåtans kropp
omkring mig, vila under den som hos
en älskad i kärlekens ögonblick -
bära den som en het och intensiv börda,
en sådan som inte likt mitt eget liv
rinner genom mina fingrar.