Med vinden följde orden

  Det har blivit dags för ytterligare en nobelpristagare i Tria Carmina, en mer okänd sådan - även för mig. Hon blev den första latinamerikanska författare som fick Nobelpriset. Året var 1945.

Tria Carmina

med

Gabriela Mistral

(1889-1957)

***

  Gabriela Mistral är pseudonym för Lucila Godoy y Alcayaga, född i Vicuña i Chile. Fadern var lärare och efter att redan som 16-åring ibland ha vikarierat för honom i skolan utbildade sig hon sig själv till lärare. Hon avancerade så småningom inom skolväsendet, vilket förde henne ut på resor både inom och utom landet. Efter 1935 arbetade hon som chilensk konsul i många länder. Namnet Mistral tog hon efter en av 1904 års två Nobelpristagare i litteratur, fransmannen Frédéric Mistral, som hon beundrade mycket. Källa: Alex författarlexikon

  Ett enat Latinamerika hade fört fram hennes kandidatur till Nobelpriset. De ville gärna förse henne med den goda, obefläckade moderns helgongloria och tog ingen hänsyn till att hon själv protesterade kraftigt mot denna bild. En kärlekshistoria i ungdomen, som slutade med den älskades död, sades ligga bakom hennes diktargärning. En kärlek som hon skulle ha bevarat livet ut. Senare har det visat sig att detta varken var hennes första eller sista kärlek. Däremot gifte hon sig aldrig (hennes största kärlek, en poet, var redan gift) och fick aldrig några barn, vilket var en källa till sorg och saknad. Källa: Världslitteratur.se

  Det senare skrev hon om i den centrala dikten "Sången om en son" ur diktsamlingen Desolación ('Förtvivlan', 1922).

Sången om en son (första delen), av Gabriela Mistral
(ur Dikter / Gabriela Mistral ; i tolkning av Hjalmar Gullberg. Stockholm : Norstedts, 1945.)

En son! En son! En son! Jag bad i vaka
och dröm vid dina famntag om en son,
då in i märg och ben du lät mig skaka
av helig eld från hjässan och till tån.

Jag bad: en son! - som på ett träd de bara
grenarna om en dryck ur vårskyns brunn,
En son med Kristusögon, stora, klara,
med högvälvd panna och med en känslig mun,

Hans armar om min hals - och livets floder
strömmande rikt ur bröstet som jag gav ...
En våg av kärlek skulle från hans moder
gå som en vällukt över jord och hav.

Havande kvinnor gjorde mig förlägen;
vi sleto våra ögon från dem loss
med smärta, då vi mötte dem på vägen.
Två barnaögon kunde blända oss!

I sömnlös natt av lycka och visioner
steg till min bädd dock inga vällustbrand.
Mot den som skulle födas klädd i toner,
spände jag brösten, sträckte jag min hand ...

Jag fann ej solen värd att honom lysa.
Med avsky såg jag mina grova knän.
Den stora gåvan kom min själ att rysa;
och ödmjuk gråt flöt över kinden hän.

Ej skräck för dödens smitta höll mig fången;
hans ögon skulle lyft mig över dyn!
Mot gryningsglöden eller solnedgången
skulle jag gått med barnet för min syn.

***

  Två år senare utgavs Ternura ('ömhet'), som innehåller sånger, danser och vaggvisor för barn. Efter ett längre uppehåll återkom hon 1938 med boken Tala ('skörd'). I den var hennes poesi påverkad av de nya modernistiska idéerna och hon skrev vid den tiden på fri vers.

Den främmande, av Gabriela Mistral
(ur Flykten valde oss : dikter om att fly från sitt land : en antologi / av Siv Widerberg och Viveka Heyman. Stockholm : En bok för alla, 1999.)

"Hon talar skorrande om sina hav
men Gud vet vilka alger, vilken sand.
Hon ber, men böner utan tyngd och vikt.
Som om hon skulle dö, så åldrad är hon.
Vi känner ej igen oss i vår trädgård,
där hon satt kaktusar och ris med taggar.
Hon andas som i flämtningar från öknen,
och hon har älskat så att hon är blek.
Hon talar aldrig om det; om hon talte,
bleve det som en annan stjärnas karta.
Om hon så lever bland oss åtti år,
förblir hon ändå som om just hon kommit,
talar ett språk i flämtningar och suckar,
förstått av ingen utom av små djur.
Och när hon dör, skall hon dö mitt ibland oss
den natt när hennes pina är som störst
och hennes öde enda huvudgärden -
en främmande och stumt förtegen död."

(översättning: Viveka Heyman)

***

  Hennes sista bok Lagar ('vingård') utkom 1954. Den innehåller socialpolitiska dikter som kan jag tänka mig utgjorde debattincitament i olika frågor. Men de är svårbedömda för en svensk född under 60-talet, och med lite kännedom om Chiles 50-tal. Jag väljer istället de två avslutande verserna av dikten "The woman granger" (engelsk översättning), där hon faktiskt lämnar en självbetraktelse.

The woman granger, by Gabriela Mistral
(from Selected poems / transl. and ed. by Doris Dana ; woodcuts by Antonio Frasconi. Baltimore, Md., 1971.)

...
The Wind and Archangel whose name she bears
brought to her door
the death of all her living
and never brought hers.

The lively chips of men's fate
jingle as Death runs.
Perhaps he exchanged, perhaps he lost
the poor death of the woman granger.

(The wind är förstås Mistral, och Archangel är Gabriel. Granger=farmare)