Tyll och galon för händer och fötter

  Det blir två alfabetsinlägg i dag. Först blir det korta danskjolar, uniformer och gummistövlar från T till W. Senare i afton drar vi igen blixtlåset vid X-Y-Z.

T som i Tutu - En tutu är en ballerinas lårkorta eller vadlånga kjol av stärkt tyll, formad som en lampskärm. Den bärs företrädesvis av balettdansöser vid utövandet av ett balettnummer.
  Ordet ”tutu” är en förvrängning av cucu, som är barnslig franska för ’rumpa’. Kjolen består av tre–fyra lager hårdstärkt tyll eller bobinett, den understa med en tunn ståltråd för att vippa ut kjolen. Den första tutun kom cirka 1850 och blev mode för vanliga damer på 1950-talet, för att sedan återkomma under 1980- och 1990-talen. Källa: NE

This Did Not Happen, by Thylias Moss (f. 1954)
(first published 2012)

This did not happen
although I have memories of it:
a doctor unwrapping a tutu 
so I knew I was in a hospital
but one unlike any other
practicing strange medicine 
but this strangeness has been effective

A hospital for dancers?

I was in pink,
sequined

I had been in a street,
an alley and

I was left there, tutu shredded, 
I couldn’t dance
anymore.

No animals other than myself, so the animal 
in me
emerged
but tried to hurt no one
else.

***

U som i Uniform - likformig, i regler fastställd tjänstedräkt för en bestämd samhällsgrupp. Uniformen kan representera den styrande makten eller den lagliga överheten men kan också vara ett tecken på yrkesskicklighet och utbildning. Uniformen signalerar även att bäraren avsagt sig rätten att agera som enskild individ och att hen underordnat sig vissa bestämmelser, men framhåller även sammanhållning i grupp.
  Historiskt sedan ca 1740; av franska uniforme. Källa: NE

Balen, av Gustaf Fröding (1860-1911)
(ur Nya Dikter. Stockholm : Bonnier, 1894.)

Det var en gång, det var en Oskarsbal 
en vinterkväll i stadens festlokal. 
Jag stod vid dörrn, jag hade lånat fracken, 
den var för lång, för vid, för hög i nacken, 
mitt skjortveck, styvt och stärkt och brynt i tvätten, 
stack prydligt av mot vita halsrosetten, 
en knapp var borta, ena klacken sned, 
min själ i olag, mitt humör ur led.

Och runt omkring mig trängdes stadens crême 
i all sin prakt provinsiellt förnäm, 
vår överhet stod klädd i guldgalon 
kring länets hövdings ståtliga person 
och vasariddarne av handelskåren 
kring vår senator, brännvinsadvokaten, 
och i en vrå stod major Gyldenstorm 
och kapten Adelfeldt i uniform, 
och här och där en löjtnant, rak och grann, 
gick vridande mustaschen av och an, 
och här och där det stod en skock civila 
i väntande och stelt på stället vila. 
Och utmed väggarne satt tant vid tant 
i gult och gredelint och annat grant 
och tyllomfluten, brokigt skiftande, 
satt flicknoblessen, makligt viftande 
med fläktorna kring sina unga drag 
i flickförnämt och nådigt självbehag.
...

V som i Vantar - handbeklädnad av skinn eller textilmaterial, försedd med ett rum för tummen och ett för övriga fingrar. (Stickade vantar med ett rum för varje finger kallas fingervantar.) Till skillnad från handskar, som fordom var statussymboler, har vantar kunnat bäras av alla, oftast för att värma eller skydda händerna. 
  Historiskt sedan äldre fornsvensk tid. Källa: NE

(Ur "Hundstunden : kvinnlig bekännelselyrik" / Kristina Lugn. Stockholm : Alba, 1989.)

Alla vantar som jag har stickat
alla tröjor som jag har tråcklat
alla mina tårars små dopklänningar
har grannarna centrifugerat sönder
och dammsugarna står och slår
vind för våg i ladorna

Och det finns de som misstänker
att min sexuella utveckling
är starkt försenad
som en herrgårdssägen så försenad
som en avsvimmad prinsessa
på en förbjuden tunnelbanestation.
...

W som i Wellington Boot - är en typ av gummistövel. De bars och populariserades av Arthur Wellesley, den förste hertigen av Wellington. Denna nya stövel blev en stapelvara i jakt- och ytterkläder för den brittiska aristokratin i början av 1800-talet. Källa: Wikipedia

Remembering Heligan, by Brigid Sivill
(first published 2014. Poetry Society.)

Maybe we wanted to be taken for fishermen
in our sou’westers and wellington boots,
long yellow oilskins flapping over our legs
in driving Cornish rain.

When you live in woods winter mud is constant;
giving the oilskins a fringe of dried mud
that cracked as we walked.

Oilskins – authentic ones that is –
when old, crack; fillets of yellow skin lift,
leave behind thick canvas scars.
In summer heat, rolled and forgotten.

When I rolled up Cornwall, its rain and mud,
smell of woodsmoke and damp bushes,
mould in dark cupboards
and the reek of paraffin stove

all that was left –
those smells,
clinging,
to that yellow coat.