Tria Carmina
med
Denise Levertov
(1923-1997)
***
Denise Levertov växte upp i London. Hennes pappa var Paul Levertoff, en rysk ortodox rabbin som efter ankomsten till England konverterade till anglikanismen och blev präst. Han var, liksom mamma Beatrice Spooner-Jones, engagerad i frågor kring mänskliga rättigheter. Det är inte så förvånande att Denise Levertov under lång tid var fredsaktivist.
Den unga Levertov undervisades i hemmet och började tidigt intressera sig för poesi; som tolvåring skickade hon en av sina dikter till T.S. Eliot och erhöll en uppmuntrande respons. När hon var sjutton fick hon första gången en dikt publicerad, i tidskriften Poetry Quarterly. Källa: Wikipedia
Jag har läst boken "Collected earlier poems 1940-1960". Den inleds med några opublicerade dikter av vilka några var skrivna före debutsamlingen "The double image" (1946). Det var när jag läste dessa som jag insåg hur bra hon var tidigt. Jag har emellertid valt ut en dikt från debutboken. Den känns nästan som en vandringsvisa från Cornwalls kustremsa.
Durgan, by Denise Levertov
(from The double image. London : Cresset Press, 1946.)
At Durgan waves are black as cypresses,
clear as the water of a wishing well,
caressing the stones with smooth palms, looking
into the pools as enigmatic eyes
peer into mirrors, or music echoes
out of a wood the waking dream of day,
blind eyelids lifting to a coloured world.
Now with averted head your living ghost
walks in my mind, your shadow leans
over the half-door of dream; your footprint lies
where gulls alight; shade of a shade, you laugh.
But seperate, apart, you are alive:
you have not died, therefore I am alone.
Like birds, cottages white and grey
alert on rocks are gathered, or low
under branches, dark but not desolate;
shells move over sand, or seaweed gleams
with their clear yellow, as tides recede.
Serene in storm or eloquent in sunlight
sombre Durgan where no strangers come
awaits us always, but is always lost:
we are seperate, sharing no secrets, each alone;
you will listen no more, now, to the sounding sea.
***
Efter andra världskriget gifte hon sig 1947 med den amerikanske författaren Mitchell Goodman och året därpå flyttade de till New York. Hon erhöll amerikanskt medborgarskap 1955 och betraktade sig som amerikanska under resten av sitt liv. Hon skilde sig 1972, under en period då hon var aktiv motståndare till Vietnamkriget.
Jag har läst en av de diktsamlingar som hon gav ut under den här perioden. Den kändes lite mer spekulativ och föll mig inte i smaken på samma sätt.
The Elves, by Denise Levertov
(from O taste and see : new poems. New York, 1964.)
Elves are no smaller
than men, and walk
as men do, in this world,
but with more grace than most,
and are not immortal.
Their beauty sets them aside
from other men and from women
unless a woman has that cold fire in her
called poet: with that
she may see them and by its light
they know her and are not afraid
and silver tongues of love
flicker between them
***
Men jag tyckte mycket om boken "Oblique prayers" som utkom 1986. Den är fylld med fina vardagsbetraktelser. Jag avslutar inlägget med första halvan av dikten "Presence".
Presence (first part), by Denise Levertov
(from Oblique prayers. Newcastle upon Tyne : Bloodaxe Books, 1986.)
Sunlight in Ohio, touching
frostbitten stubblefields
and the cabbagy yards, strewn
with rusting downhill racers and
abandoned rabbit-hutches,
of small frame houses near the railroad ...
The spirit
of Jim Wright is strong here,
so strong it comes through into the train,
through the thick pane.
The sun's light hands
touch the land
blindly, careful to memorize
planes and expressive
inclinations. It fingers
the scrapyard, the silo'd farm, the schoolbus,
the windowless plant and the men
going in for the dayshift.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar