Rita Hayworths svarta förföriska kreation i filmen Gilda från år 1946. |
Å som i Ålskinn - ålskinnsfodral, är en figurformad lång aftonklänning, urringad och ofta ärmlös. Även kallat vampfodral. Ett berömt ålskinn från 1940-talet var Rita Hayworths svarta, axelbandslösa duchesseklänning i filmen Gilda (1946).
Tyvärr har jag inte hittat någon dikt om ålskinnsfodralet, men väl en dikt om ålskinnsknutna skridskor.
*
(Ur Samlade dikter. D. 2 / Albert Theodor Gellerstedt (1836-1914) ; utgivna av Fredrik Vetterlund. Stockholm : Norstedt, 1914.)
Af en bland våra tjänsteflickor
jag lärde göra svafvelstickor;
på köpet hon en ful grimas mig lärt.
Den tog en vinters öfningsmöda,
men ofta se’n vid öden snöda
jag gjort den för att harmen döda. —
Brit-Lisas vackra nit vardt mycket värdt.
På isen, när som glas den glimmar,
o, hvad det ödslades med timmar!
Med torra ålskinn bands då skridskor på.
Konståkning vardt det just ej mycket,
af slikt föll »korsskank» mest i tycket,
men »ytterskär» var mästerstycket.
I långa hopp man glänste då och då.
***
Ä som i Ärm - del av klädesplagg som helt eller delvis täcker armen. I forntiden och under antiken bars ofta rakskurna, vida kläder; ärmarna kunde då utgöra en del av själva plagget. Det förekom även isydda ärmar av enkelt slag; raka eller snedskurna tygstycken syddes vid plagget, vilket utbrett då hade formen av ett T (jämför tunika). Sedan medeltiden har ärmarnas utseende växlat kraftigt. Vanligen tillverkas de separat och sys sedan i plagget. Historiskt sedan fornsvensk tid. Källa: NE
Förhoppning, av Edith Södergran (1892-1923)
(Ur Septemberlyran : dikter. Helsingfors : Schildt, 1918.)
Jag vill vara ogenerad –
därför struntar jag i ädla stilar,
ärmarna kavlar jag upp.
Diktens deg jäser…
O en sorg –
att ej kunna baka katedraler…
Formernas höghet –
trägna längtans mål.
Nutidens barn –
har din ande ej sitt rätta skal?
Innan jag dör
bakar jag en katedral.
***
Ö som i Överdragskläder - skyddande kläder som bärs över andra kläder vid smutsigt arbete e.d. Har använts i svenska språket sedan 1902. Källa: NE
Utkantsområde, av Tomas Tranströmer (1931-2015)
(Ur Mörkerseende. Göteborg : Författarförlaget ; 1970.)
Män i överdragskläder med samma färg som marken kommer upp ur ett dike.
Det är ett övergångsområde, dödläge, varken stad eller land.
Byggnadskranarna vid horisonten vill ta det stora språnget men klockorna vill inte.
Kringkastade cementrör lapar ljuset med torra tungor.
Bilplåtverkstäder inrymda i före detta lagårdar.
Stenarna kastar skuggorna skarpt som föremål på månytan.
Och de platserna bara växer.
Som det man köper för Judas’ pengar: ”Krukmakaråkern till begravningsplats för främlingar.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar