Vi färdas, men vart?

Stockholms poesifestival ägde rum mellan 25 och 30 november, i regi av tidskriften 10TAL. Huvudtema för årets festival var landet Ukraina, som också givits stort utrymme i tidskriftens aktuella dubbelnummer 17/18. I tidskriften publiceras bl.a. en kortare antologi med poeter från Ukraina.

*

Bron, av Natalha Bilotserkivets (f. 1954)
(från 10TAL : 17/18, 2014. Översättning: Lev Hrytsyuk och Bodil Zalesky.)

Luften är orörlig och het,
som min kropp. Krökt som en bro
över en flod. En sådan tystnad, som om
näktergalarna drucke sin svarta alkohol.

Inga ljud. Endast färgerna har
över vattnet brett ut sina skiftningar.
Med ansiktet uppåtvänt stod jag där!
Kvällar berusande som sprit!

... Dessa minnets katastrofer. Det
sönderfaller i tecken, i halvtoner,
bumlingars detaljer, räckens konstruktioner,
blodrusning, kärlekens formler.

Jag minns inte ögonens färg,
men deras uttryck - det är ännu här,
när de tunga temperaturernas
ödesdigra rytm uppifrån och
ner lägger sig
på bron.

*

Under torsdagen bjöds det på efterfest på Södra Bar med uppträdande av estradpoeten Nino Mick.
Nino Mick är estradpoet och sexualpolitisk aktivist bosatt i Göteborg. Hen blev svensk mästare i Poetry Slam 2013 och turnerat genom landet sedan dess. Nino har även framfört poesi i Finland, Danmark, England och Frankrike, där hen kom till semifinalen i VM i Poetry Slam 2014. Källa: Stockholms Poesifestival

Nedanstående diktutdrag av Nino Mick publicerades på webbsajten ordkanon.se, den 21 januari 2014.

Jag har tjufem tusen kilometer nervtrådar
jag brukar välja en,
den rödaste

Mitt liv är tre minuter långt
Du säger tio komma noll
och jag tar det som en komplimang
Jag är begriplig,
äntligen!
Hur fan hände det?
Jag som försökt hela livet
att förstå mig själv

det är väl skönt med nån som säger Sanningen
på ett sätt så att den verkar given
Gud välsigne endimensionaliteten!

Tack och lov
att jag kan bli beskriven
som en transperson, en kinkster, en vänsterextremist
fyller dig med bilder
så var vi klara för ikväll
och kan gå hem och känna oss
lite klokare än sist

Jag försöker koka, ner till min essens
bli ett treminuterskoncentrat
av min egen existens
sen kallar jag det
politik

smärta är väl inte värt nånting
om den inte blir nåt konstruktivt
så jag tuggar kantigheterna
till nånting lättsmält
suger på den röda tråden
så det går lätt
att trä den genom nålen
foga in mig enligt mönstret
fylla hålen, helt enkelt
...

***

I tisdags arrangerades "First Editions Second Thoughts" (vilken underbar rubrik/titel/slogan), en auktion av 75 originalutgåvor med annotationer, på Christie's auktionsbyrå i New York. Bland objekten fanns Paul Muldoon's första diktsamling, Knowing My Place.

Den 16-sidiga skriften är mycket svår att få tag i och dess dikter ingår sällan i några samlingsverk. Slutpriset för den rara boken blev $13000. För att hitta nedanstående dikt (som ingår i debutverket) behövde jag använda mina expertkunskaper som bibliotekarie!!

Leaving the island, by Paul Muldoon (f. 1951)
(from Knowing My Place. Belfast : [Ulsterman], 1971.) 

(a)
'No moon can exert
Its pull. The water level
Barely fluctuates.
Your hemline rises,
And I am at sea.
The Japanese are expert
With that form, the tauka.
A year ago, and with another girl,
I thought, I had their skill,
Enough to dwarf that place
Into so many syllables. A year
That taught me nothing about God.
Only that by wettings
And dryings He shrank that island
To a summary of itself.

(b)
I watch the mainland,
(It includes your head),
And I try to shrink your head
As the mainland gets big.

'In your family,
You say, letting one's hair grow
Is a religion.
Yours is a homily
That never bores, though it is long.'

A year that taught me nothing
About verse, only that these poems,
Composed on that island, are guesses
At the truth, summaries of themselves
Like the miniature trees
In an oriental garden.

Lough Derg 1969.