*
Kulturprogrammet Kobra ägnade sitt sista novemberavsnitt åt poesi-genren. Rubriken var "Poesi - hur når man ut?". Det innehöll reportage om Revolution Poetry, ett projekt i Stockholm som jobbar för att förortskulturen ska få mer plats i media och konstvärlden.
Ett annat inslag handlade om den förre miljöaktivisten Jonas Gren och det konstnärskollektiv som han är en del av.
Kobra följde också med den hyllade brittiske poeten Simon Armitage på hans vandring genom England. Han finns numera översatt till svenska, först kom "Framtiden var en gång en vacker plats", 2011, och i september i år utkom "Se stjärnor". Den senare utgiven på förlaget Edda i Uppsala. Jag har valt en dikt ur den förra samlingen.
Kväll, av Simon Armitage (f. 1963)
(Framtiden var en gång en vacker plats ; dikter i urval och tolkning av Erik Bergqvist och Lars Häger ; [efterord: Erik Bergqvist]. Stockholm : Tranan, 2011.)
Du är tolv, högst tretton
Du smiter ut genom bakdörren
Det finns fortfarande tid. Du har lovat
att inte bli sen, inte gå för långt
En dag skall du lära dig trädens namn
Du genar till vänster under kullens kam
och kommer ned på ridstigen mellan två bäckar
Här är Wood Clough. Här är Royd Edge
Höjden ännu belyst av sol. Men
kväll. Kvällen överrumplar dig i sluttningen
Skymningens fingrar rör dina kotor
Vänd tillbaka. Hemma igen
sover ditt barn i sin säng, för stort för vaggan.
I lampskenet pysslar din fru
Du ber om ursäkt. Du trodde du
kom i tid. Hur kunde det bli så sent
***
Förra tisdagen var det föreställning på Stora Teatern i Linköping. Stadens son Bruno K Öijer bjöd på närmare femtio dikter med ett spann över karriärens samlingar, inkl. den senaste "Och natten viskade Annabel Lee" (Wahlström & Widstrand, 2014). Självklart förekom dikter ur Trilogin, bl.a. nedanstående välkända poem. Nästa år åker han på vårturné. Första framträdandet är på Dramatens stora scen 9 februari.
En gång blommade trädet, av Bruno K. Öijer (f. 1951)
(ur Det förlorade ordet. Stockholm : Wahlström & Widstrand, 1995.)
färger och tråd
repades upp ur väven
jag hörde steg
leda bort från mej
jag stod ensam
bland allt blottat och kalt
en gång
blommade trädet
en gång tindrade grenarna
jag bad
till sådden inom mej
jag bad att trädet skulle blomma igen
jag såg framtiden
ett ansikte som sinat
en dömd flod alla drack av
jag såg människan stirra
jag såg henne
smeka sin inre bödel
jag såg att vi förlorat den här jorden
en gång
blommade trädet
en gång var närvaron av
hungrig vinternatt tillräckligt stark
för att du
skulle lägga ut bitar av bröd
längs ditt fönsterbleck
en gång levde du
och bar ett namn
en gång vårdade du sådden inom dej
sådden av ett träd
och månlöv föll
stjärnlöv singlade ner i din kropp
***
I norska Bergen har man kungjort vem som blir Festspilldikter vid "De Litterære Festspill", 21-23 maj 2015. Det blir Øyvind Rimbereid som får hedersuppdraget att sätta ihop ett program för festspelen. Företeelsen att hylla en samtidspoet på detta sätt har funnits med sedan festspelen startade 1988. Den gången var det Olav Hauge som stod i "sentrum". Vad jag vet finns det ingen diktsamling av Øyvind Rimbereid på svenska. Så ni får hålla till godo med norsk.
Nye dager, av Øyvind Rimbereid (f. 1966)
Noen dager senere i mai
på vei ned fra Vålandstårnet.
Varmt, luften klar. Vi kunne se langt
forbi øyene. Talgje, Ombo, nesten helt inn
til innerst i Ryfylket. Og enda lenger i vest, utover sjøen
forbi der en bror til min mormor
ble bombet, forsvant. Det var da
jeg tenkte litt på at vi sier
”nye dager”. At vi med det
ikke mener gode dager
eller dårlige. Men bare
at dager skal
komme, dager komme.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar