*
Under sommaren fick bloggen ett oväntat uppsving. Helt plötsligt hade jag läsare i Dublin, Vancouver och Amsterdam. Allt jag gjorde var att skicka twitter om mitt bloggprojekt "Poetry Slam Team Contest". Vid det här laget känner ni säkert till att projektet innehöll 168 poeter, uppdelade i 42 lag. I finalen ingick åtta lag, varav ett svensk-danskt.
Guldet gick till Lag Sachsen, silvermedaljen tog Lag Island och bronset gick till Lag Amsterdam. Jag hade en helt enastående jury till min hjälp för finalens vidkommande. I det vinnande laget hittar vi årets poet.
Guldrosetten för årets poet tilldelas:
Durs Grünbein (f. 1962)
När jag läser hans dikter tar han bokstavligen över min kropp. Jag önskar att min tyska hade varit vassare så jag hade kunnat inlemma originaldikterna utan något språkligt raster. Jag har tidigare publicerat dikter ur samlingarna "Ashes for breakfast" och "Biologisk vals". Nu får ni en dikt ur "Interiör med uggla".
Ditt hörn av universum och mitt, av Durs Grünbein
(ur Interiör med uggla / Dikter, urval ; översättning: Anna Bengtsson. Stockholm : Ersatz, 2012.)
Där finns något som alltid återvänder och slår
Mot tinningarna, och ändå aldrig uppgår
I någon av satserna som man uttalar, aldrig.
Människorna som dagligen kommer emot dig
I storstadsströmmen, på de trista avenyerna
Där strömningen är som starkast,
Avslöjar inte med en blick hur djupt
Försjunkna de är i samtal med sig själva,
I sitt hörn av universum i centrum.
Och det är poängen: utvecklar man tanken
Kunde frihet vara summan av alla världar
Som öppnar sig inåt, ett stilla maximum
Som drar vidare med molnen ovan hjässorna.
Det låter sig inte grävas ut, allt det osagda,
Inte fångas med lasso. Om det däms upp,
Sker det i rum som ingen metafysiker fattar -
På sin höjd en serietecknare. En av dem
Som hör hemma i blyertsområdena.
Under tiden växer städerna och krymper
Enligt regler som först framtiden får uttyda
Ur invånarnas bäddar. De stora
Tankebyggena har alla störtat samman,
Och det skedde vid sidan om, som vi vet.
Inget återkallar den historiska strängheten,
Stilen hos de kalla kosmiska lägernätterna.
Nu går var och en för sig, ostörd, otröstad
I sitt hörn av universum i centrum.
Intressant är jämnmodet: även efter
En sällsynt hjältes död går tågen enligt tabell,
Hänger man tvätt på balkongen och
Löser sitt korsord på väg till jobbet.
Något förblir onämnt, och dagen är fri.
***
Jag har i olika inlägg försökt lyfta fram vackra formuleringar och förklara vad en metafor är för något. Egentligen räcker det att reprisera "Fraskudden" från bloggens tredje inlägg, daterat 12 maj.
Den Blå rosetten för årets metafor tilldelas:
Carl Sandburg (1878-1967)
Fog
(Ur diktsamlingen "Chicago Poems", 1916)
The fog comes
on little cat feet.
It sits looking
over harbor and city
on silent haunches
and then moves on.
***
Jag har inte haft tid att läsa in och recensera så många diktsamlingar som jag önskat. Det har bara blivit fyra bokrecensioner. Men en av dem tillfredsställde mitt behov av nytt poetiskt blod. Fortfarande upptas mina tankar av Pernilla Berglunds debutsamling. I synnerhet gäller det poemet som jag valt till årets dikt.
Den Röda rosetten för årets dikt tilldelas:
Pernilla Berglund (f. 1982)
(ur Tilltar. Göteborg : Teg Publishing, 2013)
Under en dag, vi är flera år. Jag säger dig och lovar,
vi är nu. Är vi mindre när vi är tillsammans? Vi blir
andra ensamma. Det rusar förbi, om jag kan hinna mig
själv samtidigt. Det jag kan säga om mig själv får inte
ta slut.
Guldrosetten för årets poet tilldelas:
Durs Grünbein (f. 1962)
När jag läser hans dikter tar han bokstavligen över min kropp. Jag önskar att min tyska hade varit vassare så jag hade kunnat inlemma originaldikterna utan något språkligt raster. Jag har tidigare publicerat dikter ur samlingarna "Ashes for breakfast" och "Biologisk vals". Nu får ni en dikt ur "Interiör med uggla".
Ditt hörn av universum och mitt, av Durs Grünbein
(ur Interiör med uggla / Dikter, urval ; översättning: Anna Bengtsson. Stockholm : Ersatz, 2012.)
Där finns något som alltid återvänder och slår
Mot tinningarna, och ändå aldrig uppgår
I någon av satserna som man uttalar, aldrig.
Människorna som dagligen kommer emot dig
I storstadsströmmen, på de trista avenyerna
Där strömningen är som starkast,
Avslöjar inte med en blick hur djupt
Försjunkna de är i samtal med sig själva,
I sitt hörn av universum i centrum.
Och det är poängen: utvecklar man tanken
Kunde frihet vara summan av alla världar
Som öppnar sig inåt, ett stilla maximum
Som drar vidare med molnen ovan hjässorna.
Det låter sig inte grävas ut, allt det osagda,
Inte fångas med lasso. Om det däms upp,
Sker det i rum som ingen metafysiker fattar -
På sin höjd en serietecknare. En av dem
Som hör hemma i blyertsområdena.
Under tiden växer städerna och krymper
Enligt regler som först framtiden får uttyda
Ur invånarnas bäddar. De stora
Tankebyggena har alla störtat samman,
Och det skedde vid sidan om, som vi vet.
Inget återkallar den historiska strängheten,
Stilen hos de kalla kosmiska lägernätterna.
Nu går var och en för sig, ostörd, otröstad
I sitt hörn av universum i centrum.
Intressant är jämnmodet: även efter
En sällsynt hjältes död går tågen enligt tabell,
Hänger man tvätt på balkongen och
Löser sitt korsord på väg till jobbet.
Något förblir onämnt, och dagen är fri.
***
Jag har i olika inlägg försökt lyfta fram vackra formuleringar och förklara vad en metafor är för något. Egentligen räcker det att reprisera "Fraskudden" från bloggens tredje inlägg, daterat 12 maj.
Den Blå rosetten för årets metafor tilldelas:
Carl Sandburg (1878-1967)
Fog
(Ur diktsamlingen "Chicago Poems", 1916)
The fog comes
on little cat feet.
It sits looking
over harbor and city
on silent haunches
and then moves on.
***
Jag har inte haft tid att läsa in och recensera så många diktsamlingar som jag önskat. Det har bara blivit fyra bokrecensioner. Men en av dem tillfredsställde mitt behov av nytt poetiskt blod. Fortfarande upptas mina tankar av Pernilla Berglunds debutsamling. I synnerhet gäller det poemet som jag valt till årets dikt.
Den Röda rosetten för årets dikt tilldelas:
Pernilla Berglund (f. 1982)
(ur Tilltar. Göteborg : Teg Publishing, 2013)
Under en dag, vi är flera år. Jag säger dig och lovar,
vi är nu. Är vi mindre när vi är tillsammans? Vi blir
andra ensamma. Det rusar förbi, om jag kan hinna mig
själv samtidigt. Det jag kan säga om mig själv får inte
ta slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar