Beredskapstid i björkskogen

Den 1 februari 1937 skapade Pontus Bohman ett radioinslag som i obruten följd levt vidare till vår tids dagar. Det är alltså Sveriges Radios äldsta programpunkt, Dagens dikt, som diktarkeologen har pejlat in.

Dagens dikt - i studie och i antologi

Till en början var upplägget för Dagens dikt, följande: efter att tolvslaget direktsänts från Stockholms stadshus så sändes klockspelet "Örjanslåten", som spelas varje dag kl. 12 och kl. 18 i stadshuset.

Sedan kom dikten, utan titel och författarnamn, uppläst av någon skådespelare. Efter uppläsningen följde ett musikstycke som skulle knyta an till diktens känsloläge och fördjupa upplevelsen.
Premiärdikten, "Det eviga" av Esaias Tegnér, lästes upp av Gabriel Alw. Tegnérs dikt återkom i programmet såväl 1939 vid finska vinterkrigets utbrott som 1940 vid tyskarnas ockupation av Norge och Danmark. Sedan lästes dikten varje år den 9 april under återstoden av kriget. 
Källa: Lär mig att mäta tiden : Dagens dikt 1955-1989 / Lars Hänström. Stockholm : [Norstedt] : 1997.

Det eviga, av Esaias Tegnér (1782-1846)
(från Dagens dikt : en lyrisk tänkebok / utgiven av Radiotjänst ; [redaktion: Pontus Bohman]. Stockholm, 1943.)

Väl formar den starke med svärdet sin värld, 
Väl flyga som örnar hans rykten; 
Men någon gång brytes det vandrande svärd 
och örnarna fällas i flykten. 
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort, 
Det dör som en stormvind i öknen bort. 

Men sanningen lever. Bland bilor och svärd 
Lugn står hon med strålande pannan. 
Hon leder igenom den nattliga värld, 
och pekar alltjämt till en annan. 
Det sanna är evigt: Kring himmel och jord 
Genljuda från släkte till släkte dess ord.

Det rätta är evigt: Ej rotas där ut 
från jorden dess trampade lilja. 
Erövrar det onda all världen till slut, 
så kan du det rätta dock vilja. 
Förföljs det utom dig med list och våld, 
sin fristad det har i ditt bröst fördold.

Och viljan, som stängdes i lågande bröst 
tar mandom lik Gud, och blir handling. 
Det rätta får armar, det sanna får röst, 
och folken stå upp till förvandling. 
De offer du bragte, de faror du lopp, 
de stiga som stjärnor ur Lethe opp.

Och dikten är icke som blommornas doft, 
som färgade bågen i skyar. 
Det sköna, du bildar, är mera än stoft, 
och åldern dess anlet förnyar. 
Det sköna är evigt: med fiken håg 
vi fiska dess gullsand ur tidens våg.

Så fatta all sanning, så våga all rätt, 
och bilda det sköna med glädje! 
De tre dö ej ut bland mänskors ätt, 
och till dem från tiden vi vädje. 
Vad tiden dig gav må du ge igen, 
blott det eviga bor i ditt hjärta än.

***

Det har gjorts olika forskningsarbeten kring urvalet av dikterna till Dagens dikt. De har konstaterat att inledningsvis fick beredskapsdiktningen stor plats bland de upplästa verken. Men efter krigets slut hade beredskapsdiktningen spelat ut sin roll och försvann ur programmet. Exempelvis försvann Tegnérs alster helt ur programmet för en lång tid framöver. Några av krigsårens diktexempel återkom senare som årstidsdikter, bl.a. Pär Lagerkvists "Att livets varma källor inte glömma". 
Källa: Lär mig att mäta tiden : Dagens dikt 1955-1989 / Lars Hänström. Stockholm : [Norstedt] : 1997.

Enligt en studie av Solveig Lundgren var det poeter som debuterat som lyriker 1911-40 som förekom oftast i programmet under perioden 1937-1954. De två poeter som lästes upp flest gånger var Pär Lagerkvist (som debuterade med en novellsamling 1912, hans första diktsamling utkom 1914) och Karin Boye (debuterade med diktsamlingen "Moln", 1922). Jag återkommer till radioprogrammets utveckling i måndagsinläggen framöver. 
Källa: Dikten i etern : radion och skönlitteraturen 1925-1955 / Solveig Lundgren. Uppsala : Avd. för litteratursociologi vid Litteraturvetenskapliga institutionen, Univ., 1994.

*

Den första antologin med dikter ur radioprogrammet gavs ut 1943. Redaktör och ansvarig för urvalet var initiativtagaren själv, Pontus Bohman. Ur den har jag hämtat en passande vinterdikt.

Vintervandring, av Karl Asplund (1890-1978)
(från Dagens dikt : en lyrisk tänkebok / utgiven av Radiotjänst ; [redaktion: Pontus Bohman]. Stockholm, 1943.)

Där snövinterns stormtrupper plöjde
en blotta i björkskogens bryn
dröjde
vandrarens blick vid en syn:

På nakna björkar, som svängde
i blåsten sitt slanka ris,
hängde
med klirrande klumpar av is

små bruna hängen, som vänta
att växa nästa år
och glänta
på frömjölets bingar i vår.

En blomning sover som sluten
i torftig och mager knopp,
begjuten
av bitande Nifelhemsdropp.

Sov trygg i din ismantel fången,
tills i susande grenar man hör
sången
ur sagan, som aldrig dör.

*

Ordförklaring: Nifelhem (fornisländska Nifelheim) står för den nionde världen i den fornnordiska mytologins världsbild.
Den kallas också för 'köldvärlden' och bildar tillsammans med 'eldriket', Muspellsheim, de yttre gränserna för världsbilden. De nio världarna är:
1 Muspellsheim - eldvarelsernas rike
2 Alfheim - [ljus]alfernas rike
3 Vanaheim - vanernas rike
4 Godheim - gudarnas rike
5 Mannheim - människornas rike
6 Jotunheim - jättarnas rike
7 Svartalfaheim - svartalfernas och dvärgarnas rike
8 Helheim - de dödas rike
9 Nifelheim - köld- och skuggvarelsernas rike

I Nifelheim härskar ormdraken Nidhögg som har sin hemvist längst ner under världsträdet Yggdrasils rot. Han livnär sig på att suga saften ur de dödas lik som strandar i hans tröstlösa rike. Källa: Stora boken om vikingarnas gudar och myter / Lars Magnar Enoksen. Stockholm : Schibsted, 2008.