*
Region Skånes kulturpris för 2014 har tilldelats Lukas Moodysson. Motiveringen lyder:
Med mod och allvar, men även sinnrik humor, skildrar han unga människors villkor och växande.
I sitt skapande rör sig Lukas Moodysson sedan länge fritt över gränserna mellan filmkonst och litteratur. Med sin ohejdbara experimentlusta och sitt lyhörda utforskande av samtidens smärtpunkter är han en inspirationskälla för nya generationer berättare och filmskapare.
Redan som 17-åring debuterade Lukas Moodysson som poet med några dikter i Wahlström & Widstrands debutantologi "Grupp 86" (1986). Det stora genombrottet lät emellertid vänta på sig till året därpå och diktsamlingen "Det spelar ingen roll var blixtarna slår ner" (1987). Moodysson höjdes snabbt till skyarna av en enig kritikerkår. En del prisade honom till och med som en ny "svensk Rimbaud".
Han har gett ut sju diktsamlingar, samt "Mellan sexton och tjugosex" som är en samlingsvolym med utdrag från Moodyssons samtliga böcker, somliga omarbetade, och den 78-sidiga långdikten "Vad gör jag här". Ur samlingsvolymen har jag valt ...
Porslin, av Lukas Moodysson (f. 1969)
(Mellan sexton och tjugosex. Stockholm : Wahlström & Widstrand, 2001.)
Farten
Det epileptiska ljuset
Jag sitter på ett tåg,
och mina tusen spegelbilder
på andra sidan rutan
reser parallellt med mig
Gång på gång slås de blodiga
mot tystnaden därute
Ibland förlorar jag mig
i ett annat ansikte,
och ibland pressar jag mig hårt
mot väggen
i ett försök att koncentrera mig
till en enda kropp
i en enda värld
med en enda ingång
och en enda utgång
Jag kliver ut i kölden,
tåget blir sakta
mindre och
mindre
och
så står jag här i tusen bitar som en ihoptejpad porslinsfigur
***
I England pågår en kampanj för att öka bokhandlarnas intresse för barnpoesi. Kampanjen stöds av mer än 80 poeter, däribland Roger McGough och Michael Rosen. Inititiativtagare är poeten Chrissie Gittins, som själv är en framstående författare av barnpoesi.
River Torridge, by Chrissie Gittins
(I don't want an avocado for an uncle : poems. London : Rabbit Hole Publications, 2006.)
I new the river hid
behind the bank,
lying, like a length of silk,
stretched between the willows.
The surface ripped
something dived -
gone too long to be a bird.
Weasel head above the water,
down he went again,
a flash of oily fur.
He swam up beside,
this time he stayed,
looking at me straight.
I walked to keep his pace.
I loved his length -
his tail his body,
his body his tail,
his tail the river's length.
We moved together
through the wind,
along the river's course.
Another dive,
I skimmed the current,
searching for his guise.
He'd gone on alone.
I felt him though,
gliding through
the river's strength.
***
The Poetry Society har arbetat mycket aktivt med 100-årsminnet av första världskriget. De har arrangerat åtskilliga föreläsningar och evenemang under året, samt startat olika skolprojekt för att lyfta fram hur poesin kan vara en väg in i det historiska materialet. Ett fantastiskt projekt som pågått för att markera minnet av julvapenvilan 1914 har involverat tolvåriga fotbollsspelare.
Poeterna Simon Barraclough, Steve Ely, Chris McCabe, Nick Makoha och Deanna Rodger följde med ungdomslag från Premier League klubbar till Ypres, Belgien, där de deltog i en årlig fotbollsturnering för att hedra vapenvilan som ägde rum på Västfronten i december 1914. Poeterna hjälpte de unga spelarna att reflektera över sitt besök, och forma dessa erfarenheter i dikter.
Alla dessa dikter har förts vidare till Ian McMillan, beställd av Poetry Society för att producera en ny dikt att markera hundraårsjubileet, baserat på ord, teman och idéer från de unga fotbollsspelare.
I mitten av december återvände två av de engelska lagen till Ypres för en internationell turnering med ungdomslag från alla de inblandade länderna i konflikten. Vid det tillfället kommer dikten läsas ut på engelska, franska, tyska och flamländska, som en markering för internationella vänskapliga relationer. Här kommer dikten.
The Game: Christmas Day, 1914, by Ian McMillan (f. 1956)
It is so cold.
The lines of this poem are sinking
Into the unforgiving mud. No clean sheet.
Dawn on a perishing day. The weapons freeze
In the hands of a flat back four.
The moon hangs in the air like a ball
Skied by a shivering keeper.
All these boys want to do today
Is shoot, and defend, and attack.
Light on a half-raised wave. The trench-faces
Lifted till you see their breath.
A ball flies in the air like a moon
Kicked through the morning mist.
All these boys want to have today
Is a generous amount of extra time.
No strict formations here, this morning;
No 4-4-2 or 3-5-1
No rules, really. Just a kickabout
With nothing to be won
Except respect. We all showed pictures,
I learned his baby’s name.
Now clear the lines of this poem
And let’s get on with the game.
No white penalty spot, this morning,
The players are all unknown.
You can see them in the graveyards
In teams of forgotten stone;
The nets are made of tangled wire,
No Man’s Land is the pitch,
A flare floodlights the moments
Between the dugouts and the ditch.
A hundred winters ago sky opened
To the sunshine of the sun
Shining on these teams of players
And the sounds of this innocent game.
All these boys want to hear today
Is the final whistle. Let them walk away.
It has been so cold. The lines
Of these poems will be found, written
In the unforgotten mud like a team sheet.
Remember them. Read them again.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar