Lars Anders Johansson (f. 1981) har spelat i punkband och varit journalist på Arbetarbladet och för närvarande studerar han vid Uppsala universitet.
Skivan med Karlfeldts dikter fick ett mycket gott mottagande och en recensent skrev till och med att tonsättningen av dikten "Jag lever allena" är så välgjord att "man är beredd att svära på att ... den varit sång redan från början". Så här går dikten ...
Jag lever allena, av Erik Axel Karlfeldt (1864-1931)
(från Fridolins visor och andra dikter. Stockholm : Wahlström & Widstrand, 1898.)
Jag lever allena, jag fingrar min flöjt,
jag suger min sura pipa förnöjt,
jag brygger mitt dricka och kysser mitt stop,
som själv jag stävat ihop.
Så masar en dag och än en dag;
mitt dalur slår sina sävliga slag,
och längese’n, tycks mig, ringde det ut
min ungdoms sista minut.
Små flickorna gå vid min fönsterkarm
med skymningens stjärnljus kring midja och barm,
med lockande blick bakom gran och jasmin:
"Kom och tag oss, kom ut, Fridolin!"
Då kännes det nästan, som vore jag ung,
min längtan vill flyga, men vingen ar tung,
min mun vill sjunga, men tonen är glömd
och vårgigan sprucken och gömd.
Och jag sover den långa, den smäktande natt,
medan lunderna fyllas med suckar och skratt;
min vila är djup som aldrig den var
efter lidelsens jäktande dar --
ja, djup som vyssade sommarens bin
och gräset på kullen: Sov, Fridolin!
Du som aldrig fick somna hos älskande viv,
sov ut från ditt ensliga liv!
Jag har lyssnat igenom hela skivan och gillar den skarpt. Lars Anders har verkligen hittat rätt stämmor till de ibland lite ålderdomliga orden. Bland de övriga tolv dikterna på skivan fastnade jag speciellt för "Härolden" och "Stadens sångmö". Nedan får ni de två inledande verserna av den förstnämnda. Hela CD:n är tillgänglig via Spotify, så hasta dit och sök upp "I Fridolins spår" av Lars Anders Johansson.
Härolden (verser 1-2), av Erik Axel Karlfeldt
(ur Flora och Bellona : dikter. Stockholm : Wahlström & Widstrand, 1918.)
Just som solen gick upp i ett dansande sken,
då lyfte Johan Krylbom ur sängen sina ben,
och han stod på sitt golv som en hedningagud,
en Apollo med blaggarn till skrud.
Då hörde han en vind som i skorstenen ven,
och det tonade ljuvligt i Oxelgren,
och han öppnade fönstret på darrande ten
och förnam att den vinden var len.
O du oxelvind
vid Krylbos grind,
du sjunger om en vårfru med regnstänk på kind.
Hon har stått vid mitt fönster i natt då jag sov.
Jag vill sjunga med dig hennes lov.
Jag vill kläda mig skön som till högtid och vår,
jag vill följa i snön hennes sirliga spår,
där hon flytt som en hind från sitt nattliga traj
till den blommande djurgården Maj.
Liksom orgtramparn hastar att häva sin bälg,
då han hör hur i tornet det ringer till helg,
under ärones portar av hassel och sälg
vill jag skynda att slå min revelj.
Stå stilla, vind,
vid varje grind!
Allt blekt ungt honkön skall blomma om kind,
allt rött ungt blod hos hustrur och mör
sjunga med i en susande kör.
***
Utöver att komponera musik ägnar Lars Anders sig åt att skriva dikter och andra texter, flera av dem finns publicerade på hans hemsida. Där kan man också läsa flera av hans välformulerade texter/inlägg/artiklar. Han har skildrat de underbara Stockholms-vyerna som man ser när man färdas på vattnet. Den texten publicerades den 10 november.
Sjövägen blir ett annat sorts vykort än de tunnelbaneplatser som förekommit här i bloggen under onsdagarna. Jag tar med ett kortare citat från "Tors torn blev en besvikelse".
"Därefter Gröna Lunds färgglada karuseller och berg och dalbanor, följda av Beckholmens giraffmålade lyftkranar. Föröver tornar Södermalm upp sig över stadsgårdens hukande bebyggelse, där de mäktiga Finlandsskeppen lägger till."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar