Nyponrosens lek och murgrönans vård

  Idag har alfabetsdikterna, helt omedvetet från min sida, lite av en gemensam tematik. På olika sätt kan man säga att de försöker förklara världen. Jag är svag för poeter som jobbar så; ikväll blir det texter av Julio Cortazar, Werner Aspenström och Hjalmar Gullberg.

***

M som i Murgröna - är en växt som slingrar sig upp på träd, klippor och murar. Den är en art som ingår i samma familj som bland annat ginseng och aralia.

  Murgröna är en lian. Det betyder att den är en flerårig klätterväxt som har en förvedad stam. Den har särskilda häftrötter som kan fästa till och med på stenväggar. Den kan klättra 20 meter upp längs en vägg.
  Murgröna fäller inte sina blad på vintern utan är grön året runt. Bladen är läderartade och blommorna är små och gulgröna. Frukterna är runda, giftiga, blåsvarta bär.

  Murgröna växer på frodig mulljord på berg och i skogar. I Sverige finns den från Skåne till Uppland. Murgröna som växer vilt är ganska ovanligt i Sverige, men den odlas ofta. Arten är Gotlands landskapsblomma och kallas där rindi. Murgrönan var under antiken helgad åt guden Dionysos. Namnet har använts sedan 1640. Källa: NE

*

Murgröna, av Julio Cortazar
(Ur Utom skymningen : tangotexter och prosem / Julio Cortázar ; i urval och översättning av Lars Bjurman. Stockholm ; B. Östling bokförl. Symposion, 1992.)

Hav av spetsade öron, vad viskar stenen?
Klättrande över gravstenar på jakt efter namn
ryser du när kvällsvinden väcker dig

för att inspektera dina händer och ta från dig rösterna
som du minutiöst knyter samman utan att avslöja ett årtal,
o väkterska av dialoger och skygga avskedsord.

Över gravarna vakar din ensamma dröm,
böljande murgröna, alla tungors mor
som flätar samman de dödas nätter till en enda -

Förgäves ropar regnets lekar på dig;
Ljusets fontäner och dagens statyer
har väntat dig så länge att de har klätt av sig nakna

men du låter inte locka dig från gravarna.

***

N som i Nyponros - 'Rosa dumalis', art i familjen rosväxter. Det är en 1–3 m hög buske som har parbladigt sammansatta blad med blågröna, kala eller glest håriga småblad och mörkt rosa blommor i juni–juli.

  De kala, mjuka nyponen mognar under förhösten; foderbladen sitter kvar länge på frukterna. Arten, som hör hemma i Europa och Asien, växer i snår, skogsbryn och hagmarker. I Sverige är den mer eller mindre allmän norrut till Ångermanland. Namnet använt sedan 1798. Källa: NE

Rosen och enbusken, av Werner Aspenström
(Ur Om dagen om natten : dikter. Stockholm : Bonnier, 1961.)

Nyss satt den nickande sädesärlan
på den sorgögda hästens rygg.
Utanför fönstret står en nyponros
sammanflätad med en enbuske.
Ja, det började ofta som lek
mellan olika barn.
Tiden söndrar de utkorade
och sammanför de outkorade.
Nödtvång blir innerlighet.

***

O som i Ormbunke - Ormbunksväxter ('Pteridophyta') är en division växter som har både inre stöd och kärlsträngar. Genom den ökade stabiliteten och möjligheten till vattentransport, kan dessa växter bli stora. Kärlsträngarna är också en förutsättning för utveckling av äkta blad. Från karbontiden och under 100 miljoner år dominerade de växtlivet på land. Fortplantningen kräver närvaro av vatten. Ordet "orm" betydde ursprungligen "mask", beteckningen "ormbunksväxter" kommer av att flera av växterna traditionellt använts som maskmedel. Det förekom att man använde "maskmedlet" till att få bort binnikemasken ur kroppen på oss människor. Vissa forskare hade även odlingar för att tillverka "maskmedlet" och även studera växten. Källa: Wikipedia
  Historiskt sedan ca 1645; till orm och sv. dial. bunk(e) 'gräs; starr; örter med grova och torra stjälkar'. Källa: NE

*

Ormbunkar, av Hjalmar Gullberg
(Ur Dikter / Hjalmar Gullberg ; med efterord av Anders Palm. Stockholm : Norstedt, 1985.)

Ormbunkar bredde över mossklädd sten
det fina mönstret som blir mer beundrat
när höstens färger slocknar en för en.

En matta varpå dinosaurier dundrat
är nog så slitstark och så bred och lång,
att den finns kvar när människan har undrat

slut över födelse och undergång
på jorden (som vi trodde var vår egen).
Lätt och gracil och hållbar som betong

är denna prydnad, stillsam och förtegen,
allmän och likväl ingen annan lik.
Man trampar på dem och de glömmer stegen.

Rostbrunt förtunnad svarar flik mot flik.
En osignerad form, i massupplaga,
av grön emalj är den ornamentik

som hösten ska förfina och försvaga.
Blad efter blad har villigt som sig bör
lagt sig till ro… Ska vi då överklaga

vår dom? Ska vi då kräva en favör?
Om vi de många, vi som har fått mogna,
uppförde oss som dessa utanför

vårt hus och stod som dessa redobogna,
kom vissnadet måhända som en vän
kommer till de med vissnandet förtrogna –

ormbunkar, äldre än historien.