Aftonrodnad längtar till gryningens Lisa

  Den här veckan (och även nästa) fungerar Trädgårdsalfabetet som pausunderhållning mellan PMC-matcherna. Det blir dofter från köket och från tidskriftsredaktionen.

***

D som i Dill - 'Anethum graveolens', art i familjen flockblomstriga växter. Det är en ettårig, upp till meterhög, upprätt ört med starkt flikiga blad, vars flikar är trådfina. Stjälkarna är oftast mörkt gröna och förgrenade. Varje skott avslutas med en något kupig flock av gulgröna blommor, dillkronan. Dillplantan utvecklas fort, och blomningen sker under en stor del av sommaren. Frukten är linsformad och spricker vid mognad upp i två delfrukter, dillfrön. Källa: NE

Sommarnatt, av Werner Aspenström (1918-1997)
(ur Hundarna : dikter. Stockholm : Bonnier, 1954.)

Solbrasan har sjunkit i havet,
ugglan tänder sina lyktor:

Jag låser för natten.
I köket: doft av dill,
i kammaren jasminer.
Ömt lyfter du katten
från sängtäcket.
Din nakna kropp skimrar
som skumbläddror på stranden.

Snart är jag dig så nära
att dina ögonfransar krusas.

***

 E som i Eternell - (franska éternelle, ytterst till latin aeternus ’evig’), evighetsblomma, evighetsblomster, immortell, blommande växt som efter lämplig behandling behåller form och färg under lång tid och som används som prydnad i olika arrangemang.
  Eterneller odlades i Sverige redan under 1700-talet men blev vanligare under senare delen av 1800-talet, från vilken tid de s.k. makartsbuketterna härstammar, uppkallade efter den österrikiske konstnären Hans Makart. Dessa buketter hörde samman med sekelskiftets heminredningar, där de fästes platt mot en vägg eller i ett hörn. Nutidens eternellbuketter finns i ett otal varianter, och dessutom används eterneller till kransar, bollar, bonader och tavlor. Källa: NE

Eternellen, av Lotten von Kraemer (1828-1912)
(Ur Eterneller : dikter. Stockholm : Wahlström & Widstrand, 1896.)

Jag älskar hvar lilja, hvar doftande ros,
hvar blyg viol under linden,
men ack, de vissna, och snart sin kos
skall fägringen flykta med vinden.
En sista blomma i dalen står
dock lika skön ifrån år till år,
som stjärneblomman på himlapellen,
den trogna, gyllene eternellen.

I sagans och sångens paradislund,
i aftonens skälfvande strålar,
en ändå fagrare blomsterrund
bland gröna ängar sig målar.
Där gläds jag åt liljornas frömjölsstoft,
åt rosens prakt och violens doft!
Och ännu i höstens frost jag spårar
ett ljufligt skimmer från deras vårar.

Men när jag sjunger med ödmjuk håg
om dyra plikter och minnen,
och hvad min blick evärldligt såg
i väckta hjärtan och sinnen,
när kraft jag mött eller hjältemod
och gått att pryda dess ärestod,
till eternellen min tanke ilat
och på hans knoppar mitt öga hvilat.

Hans skönhet endast en bild mig skänkt
af allt mitt hjärta då gömmer,
en krans af hans blommor, en tårbestänkt,
då tyder hvad himmelskt jag drömmer.
Som eterneller i gyllne glans,
ack, minnet flätar så mången krans;
hur dagar skifta, hur år förflyta,
de vissna icke, de färg ej byta.

Den blommans namn som en väns mig kärt
har blifvit i ensliga stunder,
en hälsning så ljuf från allt minnesvärdt
i ungdomens vårliga lunder,
ett bud som hviskar med ekoröst
ur längtans djup inom mitt bröst,
att tacksam kärlek - liksom magneten
mot polen - pekar mot evigheten.

***

F som i Flitiga Lisa - rosenlisa, sultanens springkorn, 'Impatiens walleriana', art i familjen balsaminväxter. Det är en flerårig, mycket variabel art, vanligen 25–35 cm hög, rikt förgrenad med köttiga stammar och spetsigt ovala till hjärtlika, glänsande mörkt eller ljust gröna blad. Blommorna, som vanligen sitter två och två, är flata och har en lång sporre. Blommans bredd varierar mellan 3 och 5 cm. Blomfärgen varierar också: vitt, rosa, rött i alla nyanser, lila, purpur; ibland är blomman tvåfärgad. Den kan blomma vid flera tillfällen under året.

Arten, som härstammar från tropiska Östafrika, har odlats som krukväxt i mer än 150 år och är i Sverige en mycket välkänd prydnadsväxt, såväl inom- som utomhus. Förädlingsarbete har resulterat i en mängd nya sorter och dessutom ett flertal hybridtyper efter korsningar med närstående arter. Man har fått mer rikblommande, mer lättskötta och mer snabbväxande typer, som numera ofta ses i offentliga planteringar och som också är lämpliga som prydnadsväxter i trädgården. Källa: NE

(Ur Journalisten, av Ivar Lo-Johansson. Stockholm : Bonniers, 1975.)

  De små facktidningarnas redaktörer antog ofta utseende efter de ämnesområden deras tidningar representerade - Hästen, Bitidningen, Svensk Pälstidskrift, Eldbegängelsetidskriften Branden. Och nästan alla redaktionerna för landets publikationer fanns i Stockholm, även de som på det bittraste bekämpade storstadens Molok.
  På redaktörens bord på "Viola" stod i vaser och plåtlådor blomplantor och grobäddar, som han höll på att experimentera med. Han undersökte hur länge arterna höll sig i rum eller hur fort fröna grodde. Sedan antecknade han resultaten i tidningen.
  Jag tyckte att det växte tulpaner ur redaktörens hår, margeriter ur hans ögon, ranunkler ur hans öron. Han var själv en idyll, han liknade en trädgårdstäppa en solig morgon, och bredvid honom i fönstret blommade Flitiga Lisa. Inne på redaktionen var det varmt som i ett drivhus.
  - Varför kommer ni hit med det här? frågade han upprörd så snart han läst dikterna.