Ni som inte känner mig alls kan välja om ni vill fortsätta nedåt i texten.
 |
| Statue of Lorca in the Plaza de Santa Ana, Madrid |
***
Men först några rader om varför jag högtidlighåller minnet av Federico i afton.
Den 18 augusti 1936 hämtades Federico av falangistrekryter (nationalisterna) och fängslades. Han hade då ganska nyligen återkommit till Granada från New York. Många rådde honom att inte åka hem till Spanien men det gjorde han, ett ödesdigert beslut. Det spanska inbördeskriget hade utlösts en månad tidigare, 17 juli.
Vad som hände efter att han hämtades kommer nog världen aldrig att få reda på. På senare tid har nya uppgifter kommit fram angående vad som hände natten mellan 18:e och 19:e augusti. Tidigare fanns en annan version.
De gamla uppgifterna gjorde gällande att han avrättades tillsammans med tre andra medfångar, efter ett (eller flera) längre förhör. De nya avslöjandena ger en annan bild och jag tycker faktiskt att de gör historien otäckare. Det sägs nu att det hela var en snabb process, ett kort förhör och sedan fördes Federico tillsammans med en annan fånge till det område där avrättningarna påstås ha ägt rum.
Det ger en obehaglig smak i munnen. Ett kortare förhör tyder på att de inte ville ge honom en chans att förklara sig. Det tyder också på att det kanske inte var det politiska ställningstagandet (Federico var för republiken) som var avgörande. Federico hade fällt starka uttalanden om katolska kyrkan och om en del besuttna medborgare i Granada. Han var dessutom homosexuell vilket inte var accepterat. Allt detta hade förstås de lokala falangisterna kännedom om.
Än idag har man inte funnit gravplatsen där Federicos kvarlevor grävdes ned, och hans släktingar motsätter sig att myndigheterna söker efter dem.
By, av Federico García Lorca
(Ur Närmare blodet än bläcket : dikter ; i övers. av Göran O Eriksson ... ; urval, inl. och komment.: Lasse Söderberg. Stockholm : FIB:s lyrikklubb, 1984.)
På det kala berget
ett gravkors.
Klart vatten,
hundraåriga oliver.
I gränderna
män som skyler ansiktet
och på kyrktornen
roterande flöjlar.
Evigt roterande.
O bortglömda by
i gråtens Andalusien!
*
För mig är han 1900-talets största författartalang, och för två år sedan gav hans poesi mig tröst när jag själsligt befann mig i det svartaste slukarhål ni kan tänka er.
Jag har länge förstått att jag stundom kan bli manisk och att jag under kortare perioder kan bli deprimerad. Idag används termen bipolär om sådana som jag. Från 21 års ålder tills för två år sedan var detta inget större problem. Faktiskt har manin gett mig ett underbart driv, såväl i arbetslivet som för mitt föreningsengagemang. Jag har dessutom varit tydlig med mina känslor, både inför mig själv och inför andra, och det har hjälpt mig att kontrollera "downperioderna". Det gick bra i 27 och ett halvt år.
I februari 2014 separerade jag och min hustru och vi lämnade in en skilsmässoansökan. Med anledning av barnens situation och deras mammas inkomstläge så kopplades Socialförvaltningen in. Det var då helvetet började ...
Under tre månader trycktes jag längre och längre ned i ledsamhetens mörker som en följd av Socialförvaltningens beslut och ageranden. Bland annat tvingade de mig att flytta ut från vår gemensamma lägenhet, den jag hade kontrakt på och betalt för. De kom med märkliga påståenden och krav när det gällde umgänget med barnen.
Och samtidigt går jag till jobbet "som vanligt". Det är inte att rekommendera, kan jag säga. Min arbetsplats hade dessutom sina psykosociala arbetsmiljöproblem att hantera, och jag tyngdes alltmer. Jag fick prata med en beteendevetare som hade rätt dålig koll på "dynamiten" som vi bipolära bär på inombords. Vi är driftiga och vi kan snabbt bli (akut) nedstämda (depressiva).
Kulmen nås den 7 maj 2014 i form av ett telefonsamtal från 1:e socialsekreterare i Sigtuna kommun. Hon kastar ur sig frågor (som hon besvarar själv) och påståenden i ett furiöst tempo (som en kulspruta), och jag får inte en syl i vädret. Jag försöker förgäves att meddela henne mina åsikter på ett samlat vis. Så småningom leder min anspänning och frustration till att jag fullständigt bryter ihop, mitt under det pågående samtalet. Jag får snabbt hög puls och mina armar skakar. Hennes beteende har framkallat psykisk instabilitet hos mig och det leder till en fysisk reaktion. Jag har fått en panikångestattack. Eftersom jag vet tidpunkten för när den utlöstes och jag vet när pulsen var normal igen, så kan jag med säkerhet säga att den varade i tre timmar. Det är inget jag vill uppleva igen.
De närmast efterföljande dagarna (torsdag-fredag) brottades jag med suicidala tankar. Dammluckorna var vidöppna, tårarna flödade på kvällarna och sömnen blev lidande. Jag sökte stöd hos min mor, men hon svek mig kapitalt.
*
Skuggan av min själ, av Federico García Lorca.
(Ur Närmare blodet än bläcket : dikter ; i övers. av Göran O Eriksson ... ; urval, inl. och komment.: Lasse Söderberg. Stockholm : FIB:s lyrikklubb, 1984.)
Skuggan av min själ
flyr i alfabetens skymning,
i dimman av böcker
och ord.
Skuggan av min själ!
Jag har nått den gräns där
min längtan upphör
och tårdroppen förvandlas,
andens alabaster.
(Skuggan av min själ!)
Smärtans flinga
smälter
men som anda och substans blir kvar
min gamla middagstid av läppar,
min gamla middagstid
av blickar.
En grumlig labyrint
av svärtade stjärnor
snärjer min illusion,
nästan förtorkad.
Skuggan av min själ!
Och en hallucination
mjölkar mina blickar.
Jag ser ordet kärlek
förvittra.
Näktergal!
Min näktergal!
Sjunger du än?
*
När jag mår psykiskt dåligt har jag svårt för att be om hjälp. Men det finns en person som jag är helt säker på hade ställt upp för mig, fast jag ringde henne aldrig.
[Förlåt Anna! Förlåt för att jag inte tog steget.]
Jag hade verkligen behövt henne den veckan. Jag tror att hon och hennes Kjell hade kunnat ta hand om mig under de kritiska dagarna.
*
Istället för att kontakta min vän så försökte jag hålla mina suicidala tankar i schack genom att läsa Federicos dikter, om och om igen, torsdag kväll - torsdag natt - fredag kväll - fredag natt.
Diktläsandet gav mig tröst, gav mig något att älska, och det gav mig en idé om hur jag skulle hitta tillbaka till livslusten och drivet som jag behöver känna.
Så föddes bloggen. Den 10 maj 2014, kl. 15.09 publicerade jag mitt första halvdana inlägg. Dagens självutlämnande rader utgör mitt 774:e och i morgon är jag tillbaka i god form.
Ta hand om er! Livet är skört.
***
Liten sång om den första åtrån, av Federico García Lorca
(Ur Närmare blodet än bläcket : dikter ; i övers. av Göran O Eriksson ... ; urval, inl. och komment.: Lasse Söderberg. Stockholm : FIB:s lyrikklubb, 1984.)
En grön morgon
ville jag vara hjärta.
Hjärta.
Och en mogen kväll
ville jag vara näktergal.
Näktergal.
(Själ,
tag apelsinens färg.
Själ,
tag kärlekens färg.)
En levande morgon
ville jag vara jag.
Hjärta.
Och sent en kväll
ville jag vara min röst.
Näktergal.
Själ,
tag apelsinens färg!
Själ,
tag kärlekens färg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar