*
I Finland presenterades de nominerade till Runeberg-priset för 2015, den 10 december. Runebergspriset är tidningen Uusimaas, Borgå stads, Finlands författarförbunds och Finlands Svenska Författareförenings litteraturpris. Priset instiftades år 1986.
Priset utdelas årligen på nationalskalden Johan Ludvig Runebergs dag den 5 februari.
Bland de åtta nominerade böckerna finns bara en diktsamling. Men den är å andra sidan skriven av en meriterad författare, Helena Sinervo. Hon tilldelades Finlandiapriset 2004 och har gjort betydande insatser för översättning av fransk lyrik. Men i Sverige bryr vi oss inte om vårt grannland. Först i januari 2014 kom ett urval av hennes dikter ut i svensk översättning. Ännu har inget bibliotek i Stockholm köpt in samlingen. Hennes bidrag i bloggen hämtar jag från bernurs recension av boken. Jag har beställt boken från Adlibris, för jag är verkligen nyfiken på hennes poesi.
Ur "Snubblar till upprätt läge", av Helena Sinervo (f. 1961)
Jag ser på er då ni sitter och
känner morgonen på pulsen,
sörplande kaffe och saft,
då en vänlig bro sträcker sig
från öga till öga
och på kylskåpet
börjar flaskornas tomrum
plötsligt susa
som en orörd skog
***
Nästa vecka, 8 januari, har det gått fyra år sedan Tucson-skjutningarna då sex personer dödades och den amerikanska politikern Gabrielle Giffords skadades svårt. Årsdagen minneshålls på University of Arizona Poetry Center. På programmet står flera diktuppläsningar. En av dessa står Arizonas Poet Laureate, Rebecca Seiferle, för.
Rebecca Seiferle har gett ut fyra diktsamlingar. Hon har redan tilldelats flera priser för sin lyrik. Hon är redaktör för tidskriften "The drunken boat". Hon skriver oftast långa prosaliknande dikter.
A Broken Crown of Sonnets for My Father’s Forehead (andra versen), by Rebecca Seiferle
(from The music we dance to : [poems]. Riverdale-on-Hudson, N.Y. : Sheep Meadow Press, 1999.)
On the loom of the fathers, perhaps, the smell
of ink made me love the words: my father —
Arthur, Author, on his linotype — all
I knew then, the plaid dresses my mother
sewed, the toy pistols, the paired dolls,
always dark for me, blond for my sister,
the new black and white saddle shoes, the small
charred patties of hamburger began
in that pungency. As I watched, line
after line poured from the crucible
of the machine, on fire like the Milky Way.
But when my father rolled up his sleeves,
I saw the cost, burnt in his skin, a galaxy
of wounds that never formed into words.
***
Jag önskar att jag hade haft råd att prenumerera på alla fina poesimagasin som ges ut i världen. En sådan är "The American Aesthetic". Den passar mig som handen i handsken. Jag bifogar tidskriftens "deklaration".
The American Aesthetic is a quarterly journal searching for poetry that conveys in its composition — as well as in the sound, cadence, and possibly even musicality of its words —an expression of honesty and purpose that somehow rings true.
I senaste numret, Winter 2014-2015, finns följande dikt med.
Leaving you again, by Emily Strauss
Leaving is like dying in slow motion
Like tearing thick ivy off a crumbling
Stone wall and watching the spiders
Run for new cover.
Yet leaving is a conscious act
While dying is a destination
A finality of light
Leaving can be rescinded
Unmade
Disallowed
You might return suddenly
As if you were hardly
Gone
As if spring had begun again
The whole summer looming hot
The days lengthening,
Not like the start of midnight
In winter, not like being
Extinguished.
I will leave you this time
Not like death, and you will look
For me in the ivy and spider webs
On the old wall when you clear
The garden, as if summer could
Mend our broken path.
This is the feel of dying.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar