Edith Södergran (1892-1923)
 |
| Edith Södergran, 13 år (1905) Källa: Svenska Litteratursällskapet i Finland |
Vem kunde ana att flickan på bilden skulle bli den viktigaste författaren inom den finlandssvenska modernismen, i såväl Finland som Sverige. Bilden av trettonåriga Edith är relevant eftersom hon började att skriva ned sina ungdomsdikter i februari 1907, två månader före sin 15-årsdag. Häftet som hon samlade sina dikter i, 1907-09, har av eftervärlden fått namnet Vaxdukshäftet. Det innehåller 238 dikter, varav merparten är skrivna på hennes skolspråk, som var tyska. Vid tidpunkten då hon påbörjade sitt dikthäfte bodde hon i St. Petersburg och gick i skola där, medan somrarna tillbringades i Raivola på Karelska näset.
Jag vill även nämna det faktum att hennes pappa avlider i tuberkulos, 1907. Året efter konstateras det att Edith också bär på sjukdomen. Det är sorgligt, och samtidigt anmärkningsvärt, vilken insikt den sextonåriga Edith har om sitt sjukdomstillstånd. I maj 1908 skriver hon nedanstående "obduktionsdikt". Jag har läst nästan alla Edith Södergrans dikter, under årens lopp, och den här har etsat sig fast i mitt minne.
7.5.1908 [När jag en gång dött av kvalen], av Edith Södergran
(ur Vaxdukshäftet : Edith Södergrans ungdomsdiktning / i urval av Ebba Witt-Brattström ; översättning från tyska: Ulrika Wallenström. Stockholm : Norstedt, 1997.)
När jag en gång dött av kvalen
Kommer väl min kropp att föras
Till professor Lasshaft snarast
Så han mig kan dissekera.
Han lär säga: "Se på flickan,
Aldrig har korsett hon burit,
Inga barn hon fött till världen,
Se, så arbetsskygga händer."
Med ett enda skarpt snitt delar
Han mig så i lika halvor,
Varpå hud och hull avlägsnas
Av hans konstförfarna händer.
Fram i dagen kommer revben
Som han raskt och skickligt klyver,
Och så ligger till beskådan
Mina lungor och mitt hjärta.
Mina lungor, de är svarta
Så som bloddränkt jord kan vara.
Lasshaft säger lugn på rösten:
"Utav lungorna det kom sig."
Och mitt stackars sjuka hjärta
Tar han i med lätta fingrar,
Och det slår emot hans nerver
Djupt igenom gummihandsken.
Därnäst skrider han att syna
Mina övriga inälvor,
Dock är detta inget ämne
Lämpat för poetisk skildring.
Ingenting abnormt han finner
Bortsett från mitt sjuka hjärta
Och det kaos i min hjärna
Som tillsammans lett till döden.
*
Tuberkulos är en av de mest spridda infektionssjukdomarna i världen och man räknar med att en tredjedel av jordens befolkning är bärare av tuberkulosbakterien. Varje år insjuknar minst nio miljoner människor i aktiv tuberkulos och cirka två miljoner dör. Flest sjukdomsfall och dödsfall inträffar i Afrika och Asien. Källa: Folkhälsomyndigheten
***
 |
| Raivola (1910-20) Foto: Edith Södergran Källa: Svenska Litteratursällskapet i Finland |
I Raivola tillbringade Edith sommarmånaderna under åren 1902-1913. Där levde hon sedan året runt från våren 1914 fram till sin död 1923.
Raivola ligger på Karelska näset, i södra Karelen. Landskapet heter Karjala på finska. Numera ligger Raivola (Rosjtjino, på ryska) inom ryskt område. År 1908 fanns där flera tusen "datjor" (sommarvillor) som ägdes av utlänningar, främst rika ryssar. Den förmögna familjen Södergran och deras tolvrumsvilla hörde till undantagen. Källa: Ediths jag / Ebba Witt-Brattström (Norstedts, 1997).
Raivola, av Edith Södergran
(ur Vaxdukshäftet : Edith Södergrans ungdomsdiktning / i urval av Ebba Witt-Brattström. Stockholm : Norstedt, 1997.)
Där vi förut från vilda stränder summo
Till flodens djup stå kalla badhuslådor.
Där vi förut i skogens ensamhet
Från branter ned till svarta vatten stego
Stå fula villor och bevaka dalen.
Där landsvägen förut gick målerisk och grön
På flodens strand bland ljung och höga furor
Och våra granars breda krinoliner
Går vägen plump och rak. Och utav alla mina älsklingsställen
Finns intet kvar, och bakom stängda portar
Försöker jag få en skymt av det
Som en gång varit min förtjusning.
Där ser jag mina gamla tallar fångna
I fula stängsel, mina sluttningar,
Där barfota jag legat uti solen,
Förvandlade till stela trädgårdsgångar.
Likt mullvaden som under jorden gräver
Där kommo dumma människor att bo,
För vilka både måne, sol och stjärnor
Förgäves lysa uppå himlens fäste.
***
Även sanatorielivet i Nummela, där hon behandlades för sin tuberkulos, finns omskrivet i Vaxdukshäftet (1997). Men jag väljer att avsluta inlägget med två dikter ur debutsamlingen "Dikter" från 1916.
Under sin levnad gav Edith Södergran ut fem böcker: Dikter (1916), Septemberlyran (1918), Rosenaltaret (1919), Brokiga iakttagelser (aforismer, 1919) och Framtidens skugga (1920). Efter Ediths död utgav Elmer Diktonius hennes efterlämnade dikter i volymen "Landet som icke är" (1925).
 |
| Spegelbild av Edith, 1917 Källa: Svenska Litteratursällskapet i Finland |
(ur Dikter. Borgå : Schildt, 1916.)
Jag har en lyckokatt i famnen,den spinner lyckotråd.
Lyckokatt, lyckokatt,
skaffa mig tre ting:
skaffa mig en gyllne ring,
som säger mig att jag är lycklig;
skaffa mig en spegel,
som säger mig att jag är skön;
skaffa mig en solfjäder,
som fläktar bort mina påhängsna tankar.
Lyckokatt, lyckokatt,
spinn mig ännu litet om min framtid!
***
 |
| Edith Södergrans hus i Raivola Foto: Edith Södergran Källa: Svenska Litteratursällskapet i Finland |
Kväll, av Edith Södergran
(ur Dikter. Borgå : Schildt, 1916.)
Jag vill ej höra den sorgsna sagan
skogen berättar.
Det viskar ännu länge mellan granarna,
det suckar ännu länge uti löven,
ännu länge glida skuggor mellan de dystra stammarna.
Kom ut på vägen. Där möter oss ingen.
Kvällen drömmer blekröd kring tigande dikesren.
Vägen löper långsamt och vägen stiger varligt
och ser sig länge om efter solens sken.
Jag älskar Edith Södergran! Tack för en intressant text!
SvaraRadera