Betraktelser

  Jag hoppas att bloggen inte avskräcker er med sitt dagliga perspektivskifte. I går var det bilderböcker och barnpoesi. I dag blir det ekphrasis ur den högre skolan. Jag tänker i första hand låta dikterna och konstverken samspela, eftersom jag inte har någon examen som berättigar en fullständig kontextanalys.

*

  Just nu håller jag på att läsa boken "In the frame : women's ekphrastic poetry from Marianne Moore to Susan Wheeler", som jag har lånat via Stockholms universitet.

  Boken ger en introduktion till ämnet ekphrasis och till teoribildningar inom detsamma. 

  I bokens andra del spekulerar två skribenter i sina essäer om det finns könsseparata teman inom den ekphrastiska lyriken. De är rätt överens om att det inte ligger till så, men jag förstår inte till fullo deras argument. Författarna tar upp flera intressanta dikter/konstverk som belysande exempel.

Pier Celestino Gilardi (1837-1905)
A visit to the gallery, 1877 (oljemålning)
University of Michigan Museum of Art

Girl and friends view naked Goddess (inledningen), by Molly Peacock (f. 1947)

(from A visit to the gallery : the University of Michigan Museum of Art. Ann Arbor, Mich. : Distributed by University of Michigan Press, 1997.)

She'd rather be nude, she'd rather be dressed,
rather cover up her bum and breasts.
If she dropped her clothes would she look like this?
A sculpted goddess, bare as an almond?
Her girlfriends' buzz about those goddess tits,
though the shy one stares straight ahead - stunned
to see what she might become. What might
the goddess become if she could untighten
her gaze and be part of her watchers' scene?

  Jag tycker att dikten tar upp en intressant fråga kring beskådande. Det är uppenbart att diktens inledande ord, sonetten som jag citerar, är den ensamstående kvinnans. 

  I diktens andra sonett och i den avslutande delen är det svårare att urskilja ordens avsändare och att förstå poetens uppsåt.

***

  Nästa exempel rör en målning som jag tycker mycket om. Den är målad av Edwin Romanzo Elmer som ett minnesmärke över hans dotter Effie. I dikten är det den döda flickan som talar.

Edwin Romanzo Elmer (1850-1923)
Mourning Picture, 1890 (oljemålning)
Northampton, Massachusetts: Smith College Museum of Art

Mourning Picture, by Adrienne Rich (1929-2012)

(from Necessities of life : poems, 1962-1965. New York : W.W. Norton & Company, 1966.)

They have carried the mahogany chair and the cane rocker

out under the lilac bush,

and my father and mother darkly sit there, in black clothes.

Our clapboard house stands fast on its hill,

my doll lies in her wicker pram

gazing at western Massachusetts.

This was our world.

I could remake each shaft of grass

feeling its rasp on my fingers,

draw out the map of every lilac leaf

or the net of veins on my father's 

grief-tranced hand.  

Out of my head, half-bursting,

still filling, the dream condenses--

shadows, crystals, ceilings, meadows, globes of dew.

Under the dull green of the lilacs, out in the light

carving each spoke of the pram, the turned porch-pillars,

under high early-summer clouds,

I am Effie, visible and invisible,

remembering and remembered.

***

  I det tredje exemplet tar poeten, Linda Gregerson, ut svängarna mer. Den abstrakta målningen "Sunset Corner" erbjuder henne den möjligheten. I boken "In the frame" gör essäisten Karl Kirchwey en djuplodande analys av dikten. Själv upplever jag Gregerson's dikt mer som en lekfull kommentar till konstverket än som ett beskrivande ekphrastiskt poem.

Bleedthrough (den fjärde och avslutande delen), by Linda Gregerson (f. 1950)

(from The woman who died in her sleep. Boston : Houghton Mifflin, 1996.)

4.

the morning light and light at the end 

                           of the day.

          And from room to room in the crowded

museum she blazons her facility. That’s night. That’s

                           not. That’s 

          Sunset Corner, says the plaque. As though

the vaults of fire had found their

                           boundary 

          in an act of wit, or California’s amplitude

in glib suburban pavement. Or have I

                           missed 

          the point again? Out -

Helen Frankenthaler (1928-2011)
Sunset Corner, 1969 (akrylmålning)
University of Michigan Museum of Art

flanking the painter’s luxuriant brushwork

                           (maybe

          I’ve loved this grief too well) is

something more quotidian and harder

                           won.

          The fretted cloth on the third or fourth rinsing goes

yellow, goes brown, the young

                           girl’s hands 

          — she's just pubescent — ache 

with cold. Some parts —

                           the red’s

          bare memory now — were never bad. The sound

of the water, for instance, the smell, 

                           the rim

          of the stain that’s last to go.