*
Jag har läst januarinumret av Poetry Magazine, tidskriften som ges ut av min favoritorganisation The Poetry Foundation. I senaste utgåvan publiceras några etablerade kvinnliga författare, såsom Rae Armantrout, Eileen Myles och Jane Hirshfield. För ovanlighetens skull blev jag lite besviken över de rutinerades alster. Jag fastnade istället för en författare som bara har en dikt med i tidskriften, Paisley Rekdal.
Paisley Rekdal är uppväxt i Seattle, med en kines-amerikansk mamma och en norsk pappa. Hon har gett ut fyra diktsamlingar: A crash of rhinos (2000), Six girls without pants (2002), The invention of the Kaleidoscope (2007) och Animal eye (2012). Hennes nästa diktsamling Imaginary Vessels väntas anlända under 2016.
Jag måste säga att jag gillar titlarna på hennes böcker. De är lite ovanliga.
Hon har redan tilldelats en rad med priser, bl.a. National Endowment of the Arts Fellowship, Pushcart Prize (2 ggr) och Fulbright Fellowship. Hon har publicerats i flertal tidskrifter och i två olika upplagor av antologiserien The Best American Poetry, och hon har reciterats i National Public Radio.
För närvarande undervisar hon vid University of Utah, Salt Lake City. Källa: Poetry Foundation
At the fishhouses, by Paisley Rekdal
(from Poetry Magazine, januari 2015.)
And the black water under the boats with their pools
of bilge rainbowed out like rinds
of steak fat, the salt thick
in my nostrils, but pleasant, too: details
I still remember from Bishop’s poem, everything
else about it lost. At the docks,
I watched my friend slip
in her rubber boots; the wide, wet planks
glossy with mosses. You must walk
duckfooted to get to the boats, the black and orange
fishing barrels, the air with its tang
of rusted metals. There are always hooks
and anchors to be found, nets and scrapings
of wood planed by chisel, the way
my great-grandmother was said
to have worked, employed as a shipwright
on the city’s waterways in the ’30s according
to the newspaper clipping my grandmother
photocopies for me each Christmas.
The description of her gunmetal hair
and slim torso clad in overalls, the hands
she held out for the Times reporter
(“Callused,” he noted, “strong as a man’s”)
does not recall the woman
I remember for her farm in Bothell
before it became a Seattle suburb, helping me gather
raspberries from the long canes
she planted by her porch. We spent an afternoon
together sweating in the same long-sleeved
checkered shirts she’d sewn us, according
to the photo I no longer have, and cannot remember
whether is the source or confirmation
of this memory: only the papery, gray-green
streaks of road dust on the canes, a bowl
of chipped porcelain inside of which
were raspberries. Very red, very sweet, furred
like my friend’s upper lip I remember
between my teeth as we stood
on the docks. The smell
of iron and winter mist, her mouth
like nothing I have tasted since.
***
Teesside University i Middlesbrough inledde i förrgår en serie poesiuppläsningar i samarbete med Smokestack Books, ett oberoende bokförlag som ger ut radikal lyrik.
Förste poet ut var Ian Duhig, som bl.a. har vunnit The National Poetry Competition och tre gånger varit på korta listan för att vinna TS Eliot Prize.
Nästa uppläsning sker den 24 februari och då heter poeten Jo Colley.
Jo Colley är från Darlington i nordöstra England. Hon började sin författarbana inom prosa men övergick till poesi i slutet av 1990-talet. Hennes debutsamling, As If, publicerades 2003. Hon har också varit involverad i ett tvåspråkigt projekt, Punchdrunk (2005) tillsammans med den finske poeten Esa Hirvonen.
Hon är medorganisatör av Hydrogen Jukebox, en livescen för poesi som anordnas en gång i månaden, i Darlington. Källa: Förlagsbeskrivning
Här följer ett kusligt/roligt textutdrag ur dikten "Heiress".
Heiress (utdrag), by Jo Colley
(from the webzine Kumquat Poetry, februari 2013.)
Her little finger trapped in a car door
when she was three years old,
stained the beige suede
of the customised Bentley.
evoking her father’s disgust.
The mangled digit, preserved in formaldehyde
became her loyal companion, one step up
from an imaginary friend.
Its messages were indirect: ask it a question
and it would turn slowly
revolving in its pickle jar like a mutant fish
until it settled in a particular direction.
Sometimes she took this as a no,
Sometimes a yes.
***
Torsdagens tredje dikt är skriven av Sedigheh Vasmaghi, som under två år (2012-2014) varit fristadsförfattare i Uppsala. Uppsala är en av flera städer världen över som erbjuder uppehälle till författare som inte kan uttrycka sig fritt i sitt hemland.
Sedigheh Vasmaghi, föddes 1962 i Teheran, Iran. Hon doktorerade vid stadens universitet i islamisk teologi och rättsvetenskap. 1989 kom hennes första diktsamling Regnets bön, som följdes av Smälta smärtor och ytterligare två diktsamlingar samt diktöversättningar till och från arabiska.
Det var på grund av kritiken hon framförde mot de rådande teologiska uppfattningarna, och för sitt aktiva ställningstagande för de våldsutsatta studenterna, som hon hotades med repressalier och som senare ledde till att hon åtalades. Hennes dikter fick inte längre publiceras. Källor: Intervju i Uppsala Nya Tidning samt förordet till "Smälta smärtor", skrivet av Jasim Mohamed.
Sedan juli 2014 har hon anställning som forskare på juridiska institutionen vid Uppsala universitet. Nedanstående dikt är ett oerhört starkt upprop för yttrandefriheten.
Till och med i skallarna utan hjärnor ska jag så ordet, av Sedigheh Vasmaghi
(ur Smälta smärtor : dikter / Sedigheh Vasmaghi ; redaktion: Jasim Mohamed & Magnus Ringgren ; översättning: Tobias Bernander. Uppsala : Edda, 2013.)
Jag kommer från en bränd generation
med brända önskningar
i ett bränt land
en främmande generation
utan bröd och namn
en generation som
går efter vatten
i hägringar
Om vi tar oss igenom
de illasinnade rövarnas pass
och ordets ryggsäck
som är på våra axlar
inte hamnar under de vilda kamelernas klövar
finns på andra sidan passet
en vidsträckt slätt
med flödande och klara bäckar
i vars bördiga jord
ordets rena frö
ska gro
på de hårda stenarna
på de blodiga dolkarna
till och med i skallarna utan hjärnor
ska jag så ordet
ska ordet gro
ska det växa
Jag kommer från en bränd generation
idag har dött i mig
de rena ögonblicken har brunnit upp i mig
om morgondagen får leva
ska jag gro
ska jag växa
Som en näckros,
ska jag slingra mig
mot solens långa stråle
och den grå himlen
ska jag göra grön
Om morgondagen dör i mig
finns inget kvar
utom de brända stenarna på marken
och den brända näckrosen
i gölen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar