Bland klippor och vetefält

  Till dagens konstkommentarer och ekphrastiska poem har jag försökt följa David Kennedys tankegångar i boken: 
The ekphrastic encounter in contemporary British poetry and elsewhere. Farnham : Ashgate, 2012. 

  Men det var inte lätt. I boken tycks författaren tro att alla läsare har sett konstverken som omnämns (några bilder förekommer inte) och poemexemplen rör sig ofta bara om korta textfragment. Jag blev väldigt besviken på den överakademiska nivån som presenteras i boken.

Jag väljer ändå att ta upp två dikter ur sammanhanget. Den ena är en oerhört stark dikt om sjukdom och död som förhåller sig till ett privat fotografi. Jag tycker mycket om dikten och poeten som skrivit den, men jag anser inte att det är ett ekphrastiskt poem. Fotografisk konst kan självklart vara ingången till en ekphrastisk studie men ett privat fotografi har inte den giltigheten och är inte ett tillgängligt verk på samma sätt som en målning av El Greco.

  Den andra dikten är i högsta grad ekphrasis. Författaren Pauline Stainer låter konstnären van Gogh "tala" om sitt konstverk, genom hennes dikt. Det blir fantasifullt, stilistiskt och ekphrasis på en och samma gång.

***

  Jag har redan publicerat en dikt av Adrienne Rich under den återkommande rubriken "Konst och poesi". Kvällens dikt är uppdelad i åtta delar och beskriver poetens reflektioner kring ett familjefoto.

A woman dead in her forties (Part 1-2), by Adrienne Rich (1929-2012)
(from The dream of a common language : poems, 1974-1977. New York : Norton, 1978.)

1.
Your breasts/    sliced-off    The scars
dimmed    as they would have to be
years later

All the women I grew up with are sitting
half-naked on rocks   in sun
we look at each other and
are not ashamed

and you too have taken off your blouse
but this was not what you wanted:

to show your scarred, deleted torso

I barely glance at you
as if my look could scald you
though I'm the one who loved you

I want to touch my fingers
to where your breasts had been
but we never did such things

You hadn't thought everyone
would look so perfect
unmutilated

you pull on
your blouse again:     stern statement:

There are things I will not share
with everyone

2.
You send me back to share
my own scars    first of all
with myself

What did I hide from her
what have I denied her
what losses suffered

how in this ignorant body
did she hide

waiting for her release
till uncontrollable light began to pour

from every wound and suture
and all the sacred openings
...

***

  Pauline Stainer (f. 1941) är en hyllad engelsk poet. Hon föddes i industriområdet Burslem, Stoke-on-Trent. Hon lämnade senare staden för att studera vid St Annes College, Oxford, där hon tog en examen i engelska. 
  Den kompakta livligheten i hennes bildspråk är besläktad med den hos de anglosaxiska gåtorna, i den symbolistiska poesin, eller hos poeten García Lorca. Recensenter har också upptäckt påverkan från Ted Hughes i hennes arbete. Källa: Wikipedia

  I dikten anger hon dessutom vem som en gång ägt målningen.

Enclosed field with rising sun
Vincent van Gogh (1853-1890)
Created in Saint-Rémy, France in December, 1889

Enclosed wheatfield with rising sun, by Pauline Stainer
(from The lady & the hare : new & selected poems. Tarset, Northumberland : Bloodaxe, 2003.)

(This painting by Van Gogh once belonged to Robert Oppenheimer)

It is high summer. 
I see the wheatfield 
from the cell of my asylum; 
when the wind blows from the south-east 
I remember how the Romans 
boiled saffron in the amphitheatre at Arles 
to counteract the reek of blood. 

I slept there in the yellow house 
under a blood-red quilt; 
the colours hissed 
like metal in a mould; 
I even flayed a frog, 
held it to the great light of the Midi 
for the intravenous tilt of the blood.

Some would have painted the sun 
purple-black as a plum, 
a fireball in the mouth 
of a corpse; 
or like Pentecostal flame, 
dragonsblood, 
one glaze bleeding into another.

I whipped it 
until it cartwheeled like a sunflower 
red on yellow 
splashing the wheatfield 
scarlet, pale sulphur, 
a falcon 
with a flail over its shoulder.

But last night I dreamt 
of irradiating 
all the colours at once - 
as if the sun climbed 
both sides of the canvas - 
and in the silence 
before the blaze

the high white note 
of birds igniting 
in mid-air.