Sonett - en bunden form med given norm

  Det har förekommit några sonetter förut i bloggen, främst med Shakespeare och Lotta Olsson som upphovsmän. I kväll blir det poesilektion: Vad är en sonett?

sone´tt (franska sonnet, av italienska sonetto, ytterst av latin so´nus 'ljud', 'klang'), fjortonradig diktform, introducerad av Giacomo da Lentini (ca 1200–ca 1250) på Sicilien. Under 1200- och 1300-talen spred den sig över Italien. Av största betydelse blev att Dante och Petrarca tog upp den och gjorde den fulländad. Källa: NE

  En sonett består av fjorton rader uppdelade i fyra strofer med bestämda rimflätningar. I första strofen på en petrarcisk sonett rimmar t.ex. första radens slutord (A) på fjärde radens dito (A), medan andra radens slutord (B) rimmar på tredje radens (B): ett mönster som skrivs ABBA. I första strofen på en engelsk sonett rimmar varannan rad: ABAB.

  Den italienska/petrarciska sonetten består av två fyraradingar och två treradingar.
  Rimflätning: ABBA (eller ABAB), de två treradingarna antingen CDC DCD eller CCD EED

  I nedanstående sonett följer Magnus William-Olsson bara delvis rimschemat. Hans treradingar flätas samman genom CDC CDC.

*

Sonett 10, av Magnus William-Olsson (f. 1960)
(ur Ingersonetterna. Stockholm : Wahlström & Widstrand, 2010.)

Prickig klänning. Rött och svart på vitt
Silkigt tyg där höften, midjan, brösten
Böjer dig till kram. Och mammarösten
plötsligt stram. "Hejdå!" Allt som var mitt

går in i annan verklighet. Solitt
står modersdrömmen kvar. Ensamtrösten
Gatlyktorna tänds. Det blåser. Hösten
Mörkret. Du dansar, Inger, i ditt

barn som ensam i sitt fönster, titt
som tätt, skrattar åt sin spegelbild
För ansiktet är ditt. Nuets snitt

klyver ensamheten. Lugnet. Vitt
i vitt. Du är försvunnen, full och vild
Men ensamhetens leende är blitt

***

  Även Malte Persson (f. 1976) har gett ut en samling med sonetter, Underjorden (2011), med Stockholms tunnelbana som tema. Han har också egna varianter för sina treradingars rim. I diktexemplet nedan låter han dem rimma CCD CDD. Det tycker jag var en intressant lösning.

(Ur Underjorden, av Malte Persson. Bonniers, 2011.)

Men former smälter samman i en degel -
stationer virvlande förbi mitt fönster
där människor och kakel bildar mönster -
och såsom i en dunkel tvåvägsspegel

ser jag i rutan ansikten på ansikten -
grå, vita, svarta; mitt, ditt; tjockas, magras -
vars tunna reflektioner överlagras
i vardagarnas närminne och dikten.

Spöklika är vi men ej ännu spöken;
uttorkade men ännu ej en öken
där var och en från var och en går skild.

Dimkammarens partiklar syns i röken
fly från sitt ursprungs eld som brunnit vild -
vi, dömda, arresteras i en bild.

***

  Den engelska/shakespeareianska sonetten består av tre fyrradingar och en tvårading.
  Rimflätning:  ABAB, CDCD, EFEF, GG (alltså, varannan rad rimmar, utom de sista två som rimmar på varandra).

  Jag låter än en gång mästaren stämma upp en lovsång.

*

Sonett nr 60, av William Shakespeare (1564-1616)
(från Shakespearesällskapets sonett-sida. Översättning: Lena R Nilsson.)

A    Som vågor närmar sig en stenig strand
B    hastar vårt livs minuter mot sitt slut
A    var våg följs av en annan efterhand
B    och byter plats med den som var förut.

C    Ett nyfött barn bär med sig ljusets under,
D    det kryper, växer, når sin mognad – men
C    dess strålglans varar blott några sekunder
D    – vad Tiden gav den strax vill ta igen.

E    I hy som blomstrar ungdomsfrisk och ljuv
F    den ristar obönhörligt sina spår; 
E    den går på plundringståg liksom en tjuv,
F    och intet upprätt för dess lie står.

G    Dock skall din skönhet förbli uppenbar;
G    trots Tidens grymhet finns min lovsång kvar.