 |
| Tuna Hästbergs gruva utanför Borlänge |
A som i Armering - inom material- och byggteknik benämning på material som används för förstärkning av annat mindre hållfast material. Historiskt har ordet använts i denna betydelse sedan 1900.
(av franska armer ’förstärka’, av latin aʹrmo ’utrusta [med tillbehör eller verktyg]’, ytterst av aʹrma ’vapen’)
Armerad betong är ett av de mest använda byggnadsmaterialen i Sverige. Dess typiska egenskaper, som formbarhet, styrka och beständighet mot brand och nedbrytning, gör att betongkonstruktioner används i alla typer av byggnader. Källa: NE
Kreuger & Toll, av Mats Hammarlund
(publicerad på författarens blogg, februari 2010)
Kreuger & Toll
två ingenjörer
ett byggföretag
stort i sin tid
armerad betong
i många valörer
Myrstedt på hörnan*
NK och Stadion
de byggde lokaler
i amerikansk fart
nytt och smart
för filmen
och radion
Nya och fräcka
betongkonstruktioner
ska armeringen räcka
i pelaren klen
klädd med fasadsten
ska det nu hålla
eller fattas en nolla?
Nollorna växte
i vinstens spår
holdingbolaget
gör Kreuger rik
långt före sitt fall
han börja’ sin bana
som tändstickskung
med ett särskilt kall
för betongteknik
***
B som i Bergsmän - bergsman kallades förr en bonde som förutom att bedriva jordbruk och boskapsskötsel även ägnade sig åt bergsbruk, dvs. gruvbrytning och järntillverkning.
Att driva bergsbruk var en skyldighet som följde vissa jordinnehav och som medförde viss skattefrihet.
Historiskt sedan äldre fornsvensk tid. Källa: NE
Nedanstående långa dikt är symbolisk för hela det här alfabetet. Jag tycker den är fantastisk så jag publicerar alla stroferna.
Bergsmannen, av Erik Gustaf Geijer (1783-1847)
(ur Dikter / Erik Gustaf Geijer ; under redaktion av Carina och Lars Burman och med inledning av Torgny Segerstedt. Stockholm : Atlantis, 1999.)
Genom klyft till schakt
jag går malmen till möte;
den urgamla prakt
i bergens sköte,
den lockar med makt
åt djupet mitt sinne.
Jag vill bädda mig där;
jag vill se vad där är;
jag vill bo där inne.
 |
| Från entrén till Nordiska museet. Foto: Raphael Saulus |
I djupets gömma,
som har intet namn,
i mörkrets eviga, tysta hamn,
där kretsa, där strömma
de ådror, som tömma
metallernas svall ur sin levande famn.
Som solglans i natten
guldet blänker
i djupan sal.
Se, silvret stänker
med stjärnors tal
den funna skatten! —
Som evig vård
ikring jordens barm
står kopparen hård,
och järnet är kraft uti senor och arm.
Vad som sker där uppe
mig icke bryr.
Jag önskar, jag sluppe
se dagen, som gryr
över jordens slätt.
I solens sken,
där ävlas, där jagar
i alla dagar
på lätta ben
en lumpen ätt
för föda och gröda
och rocken grann
och sysslor och möda
och vagnar och spann
till harm för varann,
som vore dem icke jorden nog stor,
vår eviga mor.
Jag sitter i berget och ser däruppå:
där hör jag min moders pulsar gå.
Dess hjärta slår
i dag som i går,
medan släkten försvinna som droppar i haven.
Den modern älskar, han går till dess barm;
där lär han sig tåla, där vilar han varm
som i vaggan eller i graven.
Hennes förstfödde son min stamfar var;
han föddes högt upp i Norden.
En jätte var han. Hon honom bar
till att härska vitt över jorden.
Kom så en listig, förslagen stam
av Asar ur Österns guldport fram.
Min fader gick då i berget.
Och jordsöner föllo för solens ätt,
han utdrevs, den gamla gästen "“
de nya, de plöjde, de skipade rätt,
de byggde städer och fästen.
Min fader såg det i bergets sal.
Vred blev han — då ristades berg och dal,
och mänskorna lupo förskräckta.
Då rev han av halsen sitt silver och guld
och kopparen från sitt hjärta;
av blixtrande stål tog han handen full,
han gav det till mänskornas smärta.
De togo det mot. De dräpte varann:
för guld och för silver blodet rann
utöver den vredgade jorden.
Lik fader jag sitter i bergets band:
metallerna ger jag i ljuset.
Från mig kommer järnet i kämpens hand
och guldet i konungahuset.
Då mänskorna bloda jorden full
för penningar, stjärnor och kronor och gull,
ler jag i min moders salar.
Där hör jag, hur hennes hjärta slår
i dag som i går,
som för tusende år,
medan människorna fly som en suck av smärta.
Den modren älskar, han går till dess barm;
där vilar han ljuvligt, där sitter han varm,
och dör, tryckt till hennes hjärta.
***
C som i Corrosion - är engelska för korrosion, ett begrepp som omfattar den kemiska reaktionen mellan ett material och den omgivande miljön. Den används mest om metaller – ett vanligt exempel är stålets rostning, som kan medföra att stålkonstruktionen försvagas och att omgivande ytor missfärgas. Korrosion kan också avse andra material, t.ex. plast, glas och betong.
I engelskan har ordet funnits sedan 1400-talet, fast då i en mer allmän betydelse för 'nötas bort'. Det svenska 'korrosion' har använts i sin nuvarande betydelse sedan 1736.
Nedanstående amatördikt är väldigt välskriven, tycker jag.
Corrosion, by Jo Lynn Ehnes
(published in Poemlist.com)
In pools of liquid acid blues
my essence slowly drowns.
Immersed in stinging words of truth,
corrosive hurt compounds.
Disintegration of the heart
ensues from caustic pains.
Emotions scarred forevermore;
a hollow gap remains.
Evacuated from the breach;
a blackened residue,
consisting of eroded love
with tints of hopeless hue–
Combined inside a crystal vial
with blood from fatal blows,
a mortar's mixed to fill the void
before the fissure grows.
Deluged by yards of healing bond
the chasm quickly wanes
but tainted are the elements
this remedy contains.
Though reconstruction seals the wound
the emptiness abides.
No sealant forged restores a heart
where sorrow's ghost resides.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar