Just avslutad är poesifestivalen i Exeter (4-10 oktober) med ett väl sammansatt veckoprogram. Det inleddes med Exeter Poetry Slam där tolv hugade gjorde upp om segern. Bland de prominenta poeterna fanns Patience Agbabi, som var nominerad till Ted Hughes Award förra året, och Ian Duhig som varit nominerad tre gånger till T.S. Eliot Prize. Tre unga poeter utvalda av Englands Poet Laureate, Carol Ann Duffy framträdde den 8/10.
Varje år lyfter festivalen fram en eller flera poeter som hämtar inspiration ur ett internationellt kulturarv. Den här gången inbjöds Moniza Alvi (Pakistani-British) och Mimi Khalvati (Iranian-British).
Moniza Alvi föddes i Lahore, Pakistan, och kom till England när hon var några månader gammal. Hon växte upp i Hertfordshire och studerade vid universiteten i York och London. Hennes första egna diktsamling "The Country at My Shoulder (1993), blev nominerad för TS Eliot Prize och Whitbread Poetry Award.
The Sari, by Moniza Alvi (f. 1954)
(from The country at my shoulder. Oxford ; Oxford University Press, 1993.)
Inside my mother
I peered through a glass porthole.
The world beyond was hot and brown.
They were all looking in on me -
Father, Grandmother,
the cook’s boy, the sweeper girl,
the bullock with the sharp
shoulderblades,
the local politicians.
My English grandmother
took a telescope
and gazed across continents.
All the people unravelled a sari.
It stretched from Lahore to Hyderabad,
wavered across the Arabian Sea,
shot through with stars,
fluttering with sparrows and quails.
They threaded it with roads,
undulations of land.
Eventually
they wrapped and wrapped me in it
whispering Your body is your country.
***
Idag startade Wordfest i Calgary som pågår 13-18 oktober. Det är en litteraturfestival som firar 20-årsjubileum. Den innehåller inte enbart poesiinslag men jag fokuserar på dem. Om några timmar presenterar Christian Bök och Lawrence Hill sina nya böcker. Den 15:e blir det Poetry Cabaret med nio poeter på scen som tillsammans ska utmana gränserna för "spoken and written word". Bland de nio finns Patrick Lane, som återkommer i veckans torsdagsinlägg. Det blir även en workshop med Damian Rogers.
Christian Bök (f. 1966) är en experimentell kanadensisk poet. Han är författare till Eunoia, som vann det kanadensiska Griffin Poetry Prize, 2002. I den boken förekommer dikter som är uppbyggda av en enda vokal. Så här blir det då:
(Ur Eunoia, av Christian Bök. Toronto : Coach House Books, 2001.)
Helen sees the September breezes bend the elm trees
(the perches where the egrets, then the grebes, perch
themselves); there, the petrels, then the tercels, nest.
Helen lets the geese peck seedlet kernels (except when
ferrets pester the mews). The kestrels screech. The
wrens peep: tweet, tweet. The terns keen: cheep, cheep.
The peewee peetweets tweedle: tweedledee, tweedledee.
The creeks wend between beech trees, then end where
freshets feed the meres (there, the speckled perch teem;
there, the freckled newts rest). The leverets, then the
shrews, chew the nettles. The dew bedews the ferns.
***
Till minne av Lorine Niedecker anordnas Wisconsin Poetry Festival, 16-17 oktober. Flera av programpunkterna har en direkt anknytning till hennes författarskap. Festivalen avslutas med ett framträdande av årets Poet Laureate i Wisconsin, Kimberly Blaeser.
Lorine Niedecker (1903-1970) var en modern amerikansk poet som ofta identifierades med "the Objectivists". [De grundläggande principerna i deras poetik, som definierades av Louis Zukofsky, var att behandla dikten som ett objekt, och att den skulle betona uppriktighet, intelligens, och poetens förmåga att se klart på världen.]
Niedecker levde större delen av sitt liv på stranden av Rock River nära Fort Atkinson, Wisconsin. Källa: Wikipedia
My friend tree, by Lorine Niedecker
(from The Granite Pail: The selected poems of Lorine Niedecker. North Point Press, 1985.)
My friend tree
I sawed you down
but I must attend
an older friend
the sun
***
Vi avslutar med att gå på "Spoken Word-fest" i Dublin under dagarna tre (16-18/10). Flera kända Spoken Word-poeter kommer att framträda, bland annat Hollie McNish som hyllats tidigare i den här bloggen. Jag väljer istället att lyfta fram en annan kvinnlig estradör, Elaine Feeney (f. 1979).
Hon föddes i Galway och har bott större delen av sitt liv i Athenry. Hon vann Cúirt Grand Slam 2008. Hon är utbildad vid stadens Presentation College, och undervisar i engelska vid St Jarlath College, Tuam. Feeney har uppträtt internationellt sedan sin första slam-framgång. Hon anses vara en av de "mest provokativa kvinnliga poeter som kommit fram i Irland under det senaste decenniet". Källa: Wikipedia
The Radio Was Gospel (first part), by Elaine Feeney
(from The Radio Was Gospel. Cliffs of Moher, County Clare, Ireland : Salmon Poetry, 2013.)
for Andrea
I had a Granny who used to tell me
with large fat sweaty hugs,
that I was her favourite,
she loved the long limbs of me.
But all of us were and none of us were
and children can smell that love and lies.
These are dangerous lessons.
Our mother’s lessons took
longer to learn.
Early in September
she walked us home,
small children by the hand,
miles and miles and miles
taking a long road to Mountain North –
with its marshes and branches,
we thought she had gone mad.
I rushed and picked blackberries
before they would rust and shoved them deep to the cave
of my tupperware beaker.
Her radio was gospel, the
mechanical throat in our kitchen.
The farming-weather,
the sea-weather, the promise –
knots and winds and waves
from Carnsore to Oranmore,
from Mizen and Malin.
Gay and Nell and all the
Mondays at Gaj’s females
sat at our kitchen table
and saved mothers
from multiple labours.
And while they’d still cook the dinner –
they’d educate their daughters.
...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar