 |
| Emil Kléen (1868-1898) |
***
Johan Emil Kléen, född 17 september 1868 i Sätofta i Skåne, död 10 december 1898 i Lund, var en svensk journalist, författare och poet. Kléen undervisades i hemmet av en privatlärare och började som tolvåring på Katedralskolan i Lund. Han blev student i Lund 1886 och arbetade efter oavslutade studier sporadiskt för en rad olika tidningar i Skåne och Stockholm, som Nyaste Kristianstadsbladet, Nya Lund, Malmötidningen, Dagens Nyheter och första årgången av Varia.
Under sin studietid på 1880-talet i Lund rörde sig Kléen runt studentföreningen De unga gubbarna, DUG (men var aldrig medlem), tillsammans med bland andra Bengt Lidforss, Axel Wallengren (Falstaff, fakir) och Paul Rosenius.
Kléens poesi äger idag intresse kanske främst för sin tidsprägel. Den kvalitativa värderingen av lyriken tyngs emellertid av de omdömen han fick av sin många gånger konservativa samtid. Hans poesi äger en betydande formskicklighet och ligger i sin hembygdsromantik och sina naturskildringar ibland nära poeter som till exempel Fröding, men det är främst när han problematiserar sekelslutsångest och modernitetens framryckningar som hans lyrik lyfts fram inom litteraturvetenskapen. Källa: Wikipedia
Tre lite senare litterära profiler från Skåne beskriver Kléen som framför allt hembygdspoet; först och främst Ringsjöbygdens diktare. Vilhelm Ekelund som var uppvuxen i Stehag - inte långt från Kléens hem i Sätofta - beskriver i Böcker och vandringar att ”hos ingen af de skånska skalderna sjunger en ljusare bygd sin stämma än hos honom”. Citat ur "Feberliv och kvinnosyn - Emil Kléen kontra moderniteten", av David Almer.
Här följer en tidig dikt ur boken Helg och söcken (1893).
 |
| Villa Ekbacken, Sätofta |
Min hembygds mö, av Emil Kleen
(ur Helg och söcken : dikter. Stockholm : Bonnier, 1893.)
Du är min längtans mö, du unga
som vandrar där i skog och mark
med rika flätor, blonda, tunga
och skuldran bred och armen stark.
Jag mot dig lett i vårens dagar,
när häggens knopp i blomma sprang
och ifrån gröna beteshagar
den första skällans pingel klang.
Du kom. Det var, som kring dig dröjde
en doft af stilla helgdagsfred
från skog, där hasselns hängen böjde
sig smidigt öfver mossan ned,
där björkens saf ur barken trängde
i hvita, klara droppar fram
och markens fina doft sig mängde
med doft från kådig furas stam.
Jag sett dig, när i julidagen
du öfver ängen lutad skred,
där gräset föll för lieslagen
i jämna, rätta skåror ned.
Ditt linne hvitt i solen blänkte,
men brunt var armens nakna hull,
och öfver blonda håret stänkte
den gyllne dagern allt sitt gull.
Men helst jag minns dig, när till dansen
i söndagskväll du lekfull gick,
inunder långa ögonfransen
den log så varm, din blåa blick.
Längs skogens gångstig, öfverspunnen
med spindelns nät, din väg du tog,
när solens sista glöd, förbrunnen,
i västerns matta rodnad dog ...
Min hembygds ungmö, vän och fager,
med blonda flätors rikedom,
till dig i kvälln min längtan drager
utöfver skog och ängars blom. -
Jag ser dig stå i veka drömmar
med armen stödd mot trädgårdsgrind
i svalkad luft jasmindoft strömmar,
och sakta susar gårdens lind.
***
Det finns många exempel på hur samtida författare skildrat Kléen i sina verk. Det är sådana porträtt som fått Kléen att fungera som en av många tidstyper. Han blev typen för den bohemiske, självdestruktive, syfilitiske poeten; en äventyrlig flanör på Stockholms gator som önskade och arbetade på att framstå som en svensk Baudelaire eller Rimbaud. Det är med dessa biografiska data i bagaget som han kallas "tidstyp".
Porträtten av Kléen återfinns bland annat i Falstaff Fakirs (Axel Wallengrens) Mannen med två hufvuden (1895), Hjalmar Söderbergs Martin Bircks ungdom (1901), Anna Brantings Staden. En sedeskildring ur stockholmslifvet (1901). Källor: Wikipedia och David Almer: "Feberliv och kvinnosyn - Emil Kléen kontra moderniteten".
*
Epilog, av Emil Kleen
(ur Vildvin och vallmo : dikter. Stockholm : Lindström, 1895.)
Rundt kring mig senhöstdagens klarhet lyser
med frosthvit ton i himlens djupa blå,
på dikets ren violen blek förfryser,
och mörka skogarne i fjärran stå.
Men muntert skina vinteräpplen röda
ur hagarne emellan vissna löf,
och öfver mattorna af blommor döda
hörs snabba trampet af ett rådjurs klöf.
Jag drifver kring i skogar och i backar,
bekymmerslös, ty det är all min id
att höra tröskans surr vid bondens stackar
och skåda molnens brand vid aftontid.
Ensam i hösten! Alla banden skurna,
som snärjde mig i vana och i tvång,
de gamla bojorna, så länge burna,
min själ omsider kastat af en gång.
Och nu jag andas ut. Mitt bröst sig spänner,
min tanke fjädrar sig som spänstigt stål,
och i mitt väsens djup en kraft jag känner,
som nya vägar trår till nya mål.
...
***
 |
| Emil Kléens grav i Höör. |
"Efter Infernokrisen kom August Strindberg att lära känna Emil Kléen, de blev goda vänner. När Kléen, svårt sjuk av tbc och syfilis låg på sin dödsbädd, vakade den store författaren hos honom. Strindberg var därtill en av dem som bar Kléens kista och han skrev ett berömt förord till den postumt utgivna diktsamlingen ”Valda dikter” (1907)." Citat ur artikeln "Större påverkan som person än via sina ord.", av Erik Löfvendahl. Svenska Dagbladet, 2008-11-26.
Inläggets rubrik "Hans dikt var helgdagsrocken" är hämtad från Strindbergs förord till Valda dikter.
*
Senhöstsymfoni, av Emil Kleen
(ur Jasminer : dikter. Stockholm : Lindström, 1898.)
De sista bladen falla,
hvar sista döende ljus reflex
från aftonglödens rodnad släcks;
af skyar grå och kalla
den mörka himlen täcks.
I snåren ängsligt flyger
en ensam fågel från gren till gren,
och blekt mellan träden smyger
novembermånens sken.
Men mörk, af brottsliga tankar tung,
skymningen rufvar vida,
midnattens maror skrida
hän öfver hedens ljung.
Midnattens maror! Du känner dem godt
från långa sömnlösa nätter:
ångesten som klämmer kallt och vått
när sitt knä på ditt bröst han sätter,
...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar