 |
| Bethaniendamm in Berlin-Kreuzberg Foto taget 1986 av Thierry Noir. |
Sarah Kirsch (egentligen Ingrid Bernstein), född 16 april 1935 i Limlingerode, Harz, död 5 maj 2013 i Heide, Holstein, var en tysk författare och översättare.
Ingrid ändrade sitt förnamn till Sarah för att protestera mot sin fars antisemitism. Hon studerade biologi och litteratur vid Johannes R. Bechers Institut för Litteratur i Leipzig. 1965 gifte hon sig med författaren Rainer Kirsch. Hon protesterade mot Östtysklands utvisning av Wolf Biermann 1976 och ett år senare lämnade hon själv landet. Kirsch är framförallt känd för sina dikter men hon har också skrivit prosa och översatt barnböcker till tyska. Källa: Wikipedia
"Redan med den egna debuten placerade sig Sarah Kirsch i främsta ledet av nya östtyska poeter. Under första hälften av sextiotalet hade ett litterärt uppsving ägt rum i DDR, särskilt påfallande inom lyriken. Poeter som Günter Kunert, Volker Braun och Heinz Czechowski bröt radikalt med de riktlinjer för konst och litteratur som det makthavande partiet hade utfärdat. (...) I denna krets var Sarah Kirsch en av de få, för att inte säga enda kvinnan och införde som sådan ett mera intuitivt eller lekfullt element i den annars ofta avsiktligt torra östtyska poesin." Citat ur Lasse Söderbergs inledning till boken Glashussplitter.
I boken ligger tyngdpunkten av dikturvalet på hennes tidiga texter. Jag fastnade emellertid för en senare dikt, först publicerad i verket Erdreich (Jordrike, 1982), sjutton år efter debuten.
Reskost (fem strofer), av Sarah Kirsch
(ur Glashussplitter : dikter ; i tolkning av Lasse Söderberg och Irmgard Pingel ; inledning av Lasse Söderberg. Lund : Ellerström, 1989.)
1
Blicken full av Mark Brandenburgskt landskap
Ljungen slösar med sig själv
De folkägda fågellika skatorna
Svingar sig högt. Invånarna
Vinkar litet från broarna
Låter surret från exotiska bilmärken tona bort
och går tillbaka in i husen.
Vi får inte lämna vägen
Inte plocka några blommor, inte ta upp
Den trötte vandraren i bilen, då
Tar vargen oss. Bakom skyltar
Lövrika buskar och träd
Har han satt upp radarfällor och tänker
Skinna oss. Men vi känner honom
Och hans vitpudrade tassar.
2
Vi ser från fjärran
Herr von Ribbeck zu Ribbecks lantgods.
Träden kommer alltfort att bära päron
Men slottet förefaller oss
När vi far förbi
Som en glittrande skenbild.
Allt är ouppnåeligt bakom häckarna
De slingrande blommorna de fallande löven.
Den stora lockande välvda porten
Kommer alltid att vara stängd för oss
Trots att vi har hört det vänliga namnet
Ljuda sedan lång tid tillbaka.
3
Således är vägen en svart tunnel
Vi vet inte vad som händer utanför
Och är avskurna från människorna.
Med flyktigt välbehag
Tillåts vi se landskapen
Det vackra som inte längre kan upplevas.
Då svär vi oundvikligen
Över stenskott snutar och läser
De sen gammalt välkända vittrande tänkespråken
På genomresa i detta ingenmansland.
4
Här var jag hemma, hamnade en gång
Lätt om hjärtat i Fehrbellin. På slagfältet
Blommade vallmon. I blixtrande vitt solsken
Gick jag i den lilla Mark Brandenburgstaden
Genom de buxbomsprydda gatorna.
Låga hus, soldatkaserner
Såg exercisplatsen över muren.
Klockspelet i Trefaldighetskyrkan
Slog en liten preussisk marsch.
5
Liksom i sagan skall somliga dörrar
Aldrig mera öppnas. Men jag vet
Vad de döljer anblicken av
Det milda det oväderspiskade havet
Fiskarna i det, sjöfåglarna,
Gungan med långa rep i trädet.
När jag häftigt vände mig och som tokig
Stötte loss från marken nådde lövverket
Knep ihop ögonen till springor
Himmel och jord förbyttes
Uppenbarade havet för mig sin andra strand
Förtrollad underbart främmande
Palmer stod i ljus, alligatorer
Drev likt kullvälta träd i floden
Gungans vita pendelslag
Sköt mig upp mot molnkupoler förbi vinterpalats
De röda taken bortom järnvägsbron
De orörliga cypresserna i diset
Förde mig snabbt till stranden av Rhône och hela världen
Låg för mina flygande fötter
...
***
Det finns mycket att säga om poeten, författaren och översättaren Lasse Söderberg. I dag får ni en introduktion hämtad från Alex författarlexikon. Jag är rätt säker på att jag kommer att få anledning att återkomma till hans författarskap i bloggen.
Han föddes (1931) i Stockholm som son till författaren Sten Söderberg (1908-1981). År 1948 gick Lasse Söderberg i en skola i franska Flandern. Tillbaka i Sverige deltog han i bildandet av den litterära Metamorfos-gruppen 1951 i Stockholm, där bland andra poeterna Paul Andersson, Petter Bergman, Ingvar Orre och Svante Foerster ingick. 1955-58 var Söderberg med i redaktionen för tidskriften Upptakt och han har också skrivit litteraturkritik i exempelvis Dagens Nyheter, Expressen och Arbetet. 1976 utgav han, tillsammans med Lars-Håkan Svensson, den internationellt orienterade poesitidskriften Tärningskastet. 2002 tilldelades Söderberg professors namn, en titel som utfärdas från regeringen till en äldre, välmeriterad akademiker eller någon som inom kulturlivet gjort utomordentliga insatser. Sedan många år är han bosatt i Malmö.
1955 debuterade han i bokform med diktsamlingen "Akrobaterna", som beskrevs som metapoetisk och surrealistiskt inspirerad med stråk av civilisationskritik.
Lasse Söderberg är även känd som översättare och en viktig introduktör av fransk, spansk och latinamerikansk poesi.
Lasse Söderberg har tilldelats ett flertal utmärkelser och priser. 1969 fick han Sveriges Radios Lyrikpris, 1980 Svenska akademiens översättarpris, 1992 Malmö stads kulturpris, 1994 De Nios översättarpris, 1996 Bellmanpriset, 2000 Elsa Thulins översättarpris och 2011 Svenska akademiens Extra pris. Källa: Alex författarlexikon
*
Jag har läst hans bok Jorden är blå, vars dikter hämtat stoff från de åtskilliga resor han företagit. Genom Lasse Söderberg förflyttar vi oss till Lissabon.
En elegi (utdrag), av Lasse Söderberg
(ur Jorden är blå. Malmö : Aura Latina, 2011.)
Jag promenerade mitt svek
längs Lissabons vänliga gator.
Det var tidigt på jorden
men sent i min ensamma tanke.
 |
| Rua Augusta, Lissabon |
Jag var ingen. Kostymen var ingens.
I fickorna hade jag bara smulor av hopp
och ingenting mer. Det blåste lätt
som om en osynlig dörr stod öppen.
Mina skor tog mig dit de ville.
Men jag placerade mitt sorgmod
på en haltande parkbänk för att betrakta
blåstens lek med gårdagstidningen.
Avenidan var en sovande muskel
eller ett måttband mellan då och nu.
Ljuset delade ut flygblad under träden,
nej, inte flygblad, det var vissna löv.
En gång drog nattliga patruller förbi
och lät som när järnjalusier dras ner.
Förbjudna sånger gömde sig
hos dem som kände den djupaste sorgen.
Sedan blev det april
och april var en dusch av blommor
som lät löftenas blomblad falla.
Det hade blivit tid att vakna.
...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar