"Scenen är livet på ett valfångstfartyg och jakten på valar i allmänhet (för späcket och ambran) och jakten på spermacetivalen (kaskeloten) Moby Dick i synnerhet. Startpunkten – och slutpunkten? – är valsjömansön Nantucket. I persongalleriets centrum står först och främst kapten Ahab, en numera (men inte tidigare) starkt hämndlysten man, som gjort det till sin livsuppgift att ta död på den vita valen Moby Dick, som en gång tog kapten Ahabs ben. Berättaren är Ismael, som står i centrum som just berättare, och som den ende överlevande i slutet, men som faktiskt spelar en mycket perifer roll egentligen – och alltmer så efterhand som handlingen framskrider." [Citat från Den vita valen och kapten Ahab, av Carsten Palmer Schale. Ur Tidningen Kulturen, 2013.]
**
Robert Lowell (1917-1977) har skrivit en diktsvit med titeln "The Quaker Graveyard in Nantucket" och den andra dikten av dem passar bra som reling i kvällens inlägg.
The Quaker Graveyard in Nantucket (second part), by Robert Lowell
(from Lord Weary’s Castle. New York : Harcourt, Brace and Co., [1947],)
II
Whenever winds are moving and their breath
Heaves at the roped-in bulwarks of this pier,
The terns and sea-gulls tremble at your death
In these home waters. Sailor, can you hear
The Pequod’s sea wings, beating landward, fall
Headlong and break on our Atlantic wall
Off ’Sconset, where the yawing S-boats splash
The bellbuoy, with ballooning spinnakers,
As the entangled, screeching mainsheet clears
The blocks: off Madaket, where lubbers lash
The heavy surf and throw their long lead squids
For blue-fish? Sea-gulls blink their heavy lids
Seaward. The winds’ wings beat upon the stones,
Cousin, and scream for you and the claws rush
At the sea’s throat and wring it in the slush
Of this old Quaker graveyard where the bones
Cry out in the long night for the hurt beast
Bobbing by Ahab’s whaleboats in the East.
***
"Skurken i Herman Melvilles Moby Dick är inte den monstruösa vita valen utan mannen som vill döda honom : Kapten Ahab. Melville låter inte honom framträda i boken förrän efter drygt 100 sidor. Till en början är han bara ett namn, sedan en ruvande men osynlig närvaro, instängd i sin hytt." [Citat från Baddies in books: Captain Ahab, the obsessive, revenge-driven nihilist, av Chris Power. Ur The Guardian, oktober 2014.]
Whale song, by Jordie Albiston (f. 1961)
(Published in A pod of poets. ABC Radio National, Australia.)
Cast off like a choirboy on the
celestial crescendo I ride my leviathan
through testaments of deep. With my
good leg astern and my ivory bone
propped like a flag in the spiracle
of this beast I am Ahab still plowing
the vast body of then. Three quarters
of me splutters in a fishbowl of water-
siege yet I am captain of this voyage
revenge my first mate, ancient memory
my faithful crew. It is a teary expanse
that drenches my sight, eye of salt
lung of salt, my whole structure a tottery
pillar of fear-crusty salt. Balanced
on the bulk between heaven and dismay
I sway, broken mast, mad harpoon, stuck
like a limpet on the hoary back of pain.
But do your worst, cetacean shadow
I have flukes of my own, and when you
sound I can hold breath for a lifetime.
Steeped in purpose precious as spermaceti
and morbid as ambergris, I am bound
in blubber no loving barb can frustrate.
Throw up what past treasure you can.
Blast me with your blowhole, I will not
jump ship until the sun itself drowns
and the moon becomes fish for I am one-
legged Ahab with no shore for my soul
only this ocean of opalescence to mirror
and mirror an old and landless heart.
***
En viktig scen i boken spelas upp i kapitel 36 när Kapten Ahab kallar upp samtliga män till däck och först ställer allmänna frågor om valjakt till dem, för att sedan övergå till att beskriva sin intention: jakten på den vita valen. Genom att visa upp och sätta fast en gulddublon i masten lyckas han få sjömännen att acceptera huvudmålet med resan. Den besättningsman som upptäcker valen utlovas guldmyntet i belöning.
Detta avsnitt inspirerade Paul Muldoon (f. 1951) till följande haiku.
(Ur Hay, by Paul Muldoon. New York : Farrar, Straus, Giroux, 1998.)
I, too, nailed a coin
to the mast of the Pequod.
A tiny pinecone.
***
Till sist kan jag inte låta bli att citera ett stycke ur Herman Melvilles original. Han publicerade för övrigt flera fascinerande dikter och det finns passager i Moby Dick som är väldigt poetiska.
(Ur Moby Dick, av Herman Melville (1819-1891). Originalupplaga 1851.)
“The long-drawn virgin vales; the mild blue hillsides; as over these there steals the hush, the hum; you almost swear that play-wearied children lie sleeping in these solitudes, in some glad May-time, when the flowers of the woods are plucked. And all this mixes with your most mystic moods; so that fact and fancy, halfway meeting, interpenetrate, and form one seamless whole.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar