Veckans blomma: Blåklocka
***
Blåklockan är vanlig över hela Norden och växer rikligt i framför allt brokigt blomstersmyckade "ängsbackar" och "örtbackar", som man kallar de varmaste och torraste delarna av den nordiska ängsmarken. På dessa platser framlockar högsommarens sol ett rikligt blomsterliv där blåklockan ofta förekommer. Källa: Wikipedia
(Ur Blomsterkort av Harry Martinson. Det enkla och det svåra. Stockholm, 1939.)
"Den mindre blåklockan ringer på ängsmon vid sidan av den större. Lågt intrasslad i markens torra strån av gulnad vildhalm ringer den i bugande ställning. Men den större blåklockan ringer blåviolett hög och rak högt över dallergräsens vackert skimrande berlocker. Hög ohörbar klang dallrar ur blåklocksskinnet."
***
Liten blåklocka är en ganska späd, flerårig ört, den växer ofta i glesa tuvor med veka uppstigande stjälkar och blir bara ett par decimeter hög. De nedre bladen är rundade medan de övre är långsmala. Liten blåklocka blommar från juli till september med hängande blommor i greniga klasar.
Kronan är klockformad, ganska grunt flikad, och blå eller sällan vit. Blommans märkesflikar är korta, bara en till två millimeter. Fruktkapseln är hängande. Liten blåklocka är mångformig och delas ofta upp i flera underarter. Källa: Den virtuella floran
*
I hid my love, by John Clare (1793-1864)
(Published in Poetry Foundation)
I hid my love when young till I
Couldn't bear the buzzing of a fly;
I hid my love to my despite
Till I could not bear to look at light:
I dare not gaze upon her face
But left her memory in each place;
Where'er I saw a wild flower lie
I kissed and bade my love good-bye.
I met her in the greenest dells,
Where dewdrops pearl the wood bluebells;
The lost breeze kissed her bright blue eye,
The bee kissed and went singing by,
A sunbeam found a passage there,
A gold chain round her neck so fair;
As secret as the wild bee's song
She lay there all the summer long.
I hid my love in field and town
Till e'en the breeze would knock me down;
The bees seemed singing ballads o'er,
The fly's bass turned a lion's roar;
And even silence found a tongue,
To haunt me all the summer long;
The riddle nature could not prove
Was nothing else but secret love.
***
I England är blomman särskilt förknippad med urskogsområden där den kan dominera undervegetationen och producera mattor av violett-blå blommor. Men de förekommer också i mer öppna miljöer i de västra delarna av landet. Växten är skyddad enligt brittisk lag. Källa: Wikipedia
The bluebell, by Anne Brontë (1820-1849)
(Published in allpoetry.com)
A fine and subtle spirit dwells
In every little flower,
Each one its own sweet feeling breathes
With more or less of power.
There is a silent eloquence
In every wild bluebell
That fills my softened heart with bliss
That words could never tell.
Yet I recall not long ago
A bright and sunny day,
'Twas when I led a toilsome life
So many leagues away;
That day along a sunny road
All carelessly I strayed,
Between two banks where smiling flowers
Their varied hues displayed.
Before me rose a lofty hill,
Behind me lay the sea,
My heart was not so heavy then
As it was wont to be.
Less harassed than at other times
I saw the scene was fair,
And spoke and laughed to those around,
As if I knew no care.
But when I looked upon the bank
My wandering glances fell
Upon a little trembling flower,
A single sweet bluebell.
Whence came that rising in my throat,
That dimness in my eye?
Why did those burning drops distil —
Those bitter feelings rise?
O, that lone flower recalled to me
My happy childhood's hours
When bluebells seemed like fairy gifts
A prize among the flowers,
Those sunny days of merriment
When heart and soul were free,
And when I dwelt with kindred hearts
That loved and cared for me.
I had not then mid heartless crowds
To spend a thankless life
In seeking after others' weal
With anxious toil and strife.
'Sad wanderer, weep those blissful times
That never may return!'
The lovely floweret seemed to say,
And thus it made me mourn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar