En bris går över Montevideo-bukten

  Edinburgh utsågs 2004 till världens första City of Literature. Tio år senare, i december 2014, bestod gruppen av elva städer. I december 2015 tillkom nio städer och i bloggen har jag beskrivit åtta av dem. Jag bedömde det som svårt att hitta poesi från den portugisiska staden Óbidos så den får ingen presentation.

  I min vandring genom dessa litterära städer har jag gjort flera intressanta författarupptäckter. Men frågan är om inte den mest njutbara lässtunden kom igår när jag läste den uruguayanska författarinnan Circe Maia. Och ändå handlade flera av hennes dikter om döden.

  Av någon anledning så har UNESCO inte lagt ut någon information om Montevideo på den officiella sajten för Cities of Literature, så mitt inlägg får en annan prägel.

Playa de los Pocitos, Montevideo

***

  Montevideo grundades 1726 av spanjorerna som en handelsstation vid Río de la Platas mynning och blev huvudstad i Uruguay vid landets självständighet 1828. 

  Befolkningen i Montevideo utgör 1,34 miljoner. Därav nästan hälften är av italiensk härkomst, och en stor del av den övriga befolkningen är från Europa, som totalt utgör 88 % av stadsbefolkningen. Montevideo utgör 44 % av hela landets befolkning, och den omkringliggande provinsen Canelones, som till en stor del består av förorter, utgör 12 %. Urbefolkningen i Uruguay (Charrúa) blev i stort sett utrotade som följd av den europeiska koloniseringen. Källa: Wikipedia

*

  Amanda Berenguer (1921-2010) var en uruguayansk poet. Hon är ihågkommen som en medlem av "Generation 45", en uruguayansk intellektuell och litterär rörelse.

  Hon föddes i Montevideo. Boken Quehaceres e Invenciones (1963) förde Berenguer till plötslig berömmelse, och det ingav henne modet att söka efter nya poetiska strukturer för att uttrycka sin unika vision om konsten och världen. Källa: Wikipedia

Girl Sweeping,
by William McGregor Paxton, 1912

**

Housework, by Amanda Berenguer

(Published in Catherine Chandler's Poetry Blog. Friday, December 18, 2015. Translation by Catherine Chandler.)

I shake off the cobwebs from the dismantled

sky

with the same duster

I use every day,

I shake off the lowly dust

from the same old things, I dust,

I dust the stardust, always the same

cosmic demolition, the forever-dead caress

that blankets earthly furniture,

I clean doors and windows, I clean

their glass in order to see more clearly,

I sweep the floor covered with garbage,

shriveled leaves, ashes,

crumbs, footprints,

glittering bones,

I sweep the ground, deeper, the ground,

as I go along making a hole

according to the circumstances.

***

  Montevideo har ett ur sjöfartssynpunkt utmärkt läge vid Río de la Platas mynning och stadens stora hamn är viktig för landets utrikeshandel. I staden finns förutom bas för fisket i Atlanten även slakterier och konservfabriker. Källa: Wikipedia

*

  Rafael Courtoisie Beyhaut (f. 1958) är en av Uruguays ledande författare, och hans verk har publicerats i USA, Latinamerika och Europa. Han har vunnit både sitt lands National Prize in Narrative för sin debutroman, A Dog's Life (1997), och National Prize in Poetry för sin diktsamling Frontiers of Umbria (2002). Han undervisar i manusskrivande vid Escuela de Cine del Uruguay i Montevideo. Källa: wordswithoutborders.org

Montevideo skyline

The mirror's song, by Rafael Courtoisie

(from journal Two Lines ; Issue 21. Translated by Anna Rosenwong. Original text: Rafael Courtoisie. “La canción del espejo,” from Música para sordos. México: Unversidad Externado de Colombia, 2009.)

Think how I am not you, so that you won’t think about me.

Look the other way

look at the ocean, look inside.

Don’t look at me. Think how it’s not true

think how at the bottom there are rocks.

Think about the rocks: that’s a good thought, solid, stable.

About rocks that seem like wishes, about the rocks of time

that seem like years. Think about the years. Don’t look in the mirror.

This is not me. It’s your memory. It’s the melody,

the music of the image that looks like you. I’m not me.

You’re not you.

It’s not anyone.

Think about the ocean’s water, about its movement, about its weight.

Think about the water and not about me, think about the thought

that comes and goes, like a mirror.

But don’t think about the mirror, take a rock

and smash the mirror, think about the hard soul of rocks

about rocks: they do miss you

in their firmness, in their happy weight

mysterious, serious: about rocks.

If the mirror breaks I’m not me, you’re not you

it’s not anyone, it’s the force

of the memory that drowns in the mirror, in the dry

water of the mirror, the force without force, the light that goes out

the ruptured mirror and me, my innocence

that tells you:

think how I am not you, don’t think about me.

***

  Staden har två universitet varav ett som grundades redan 1849 och i princip all högre utbildning i landet är förlagd hit.

  Dock har den avslutande poeten, Circe Maia, undervisat i filosofi i sin barndomsstad Tacuarembó. Hon föddes visserligen i Montevideo 1932, men tillbringade sina barndomsår i Tacuarembó och återvände dit efter studieåren i huvudstaden.

  I sin första bok som vuxen (när hon var tolv år publicerade hennes far en bok med dikter som hon skrivit), En El Tiempo (1958) skrev Circe Maia att hon föredrog ett poetiskt språk som var "direkt, nyktert, och öppet, att det inte var annorlunda i tonen från samtal, men att det var ett samtal med högre kvalitet, större intensitet .... uppdraget för detta språk är att avslöja, att inte dölja, och att avslöja värdet och meningen med tillvaron, inte att leda in oss i en egen värld som kräver en exklusiv förståelse av det poetiska språket". Under sin poetiska karriär har hon varit trogen denna övertygelse. Källa: Wikipedia

  Och det märks i dikterna jag läst. Det finns till och med en dikt som heter "Därför". För en gång skull är det inte Lasse Söderberg som står för översättningen när det gäller latinamerikansk poesi. Urvalet och översättningen är gjord av Örjan Axelson.

Döden (del av diktsvit), av Circe Maia

(från Cirklar av skugga, cirklar av ljus : dikter 1958-1990 / Circe Maia ; i urval och översättning av Örjan Axelson ; förord av Lasse Söderberg. Lund : Ellerström, 1996.)

IX

I dag är vi omgivna av aska som
svävar från väldiga bål. Ingen kan säga
vilka av våra dagar man bränner.
(Den döda tiden brinner, och askan
svävar och kväver och svävar.)

Nu faller den sakta med regnet
och ett dödfött redan kallnat ljus faller
som aska från något stort och mäktigt utbrott:
en gammal gryning, en åldrad eld
som nyss har slocknat.
Den svävar, kväver och faller
sakta med regnet.

Om man blundar
börjar man klättra nedåt, steg för steg
längs en brant trappa
en cirkellabyrint, nedåt, sjunker hela tiden
och kretsar runt runt.

Då kommer en varm bris,
några rader av en sång hon sjöng

och som aldrig förr, mer än någonsin förut,
regnar flagorna av denna askgråa dag.