måndag 4 juli 2016

Önskekulorna sänks i Årstaviken

  Det sjunde inlägget i min förlagsserie handlar om Bokförlaget Lejd. De har sin hemvist i Årsta. Jag har valt en bok av redaktionsmedlemmen Camilla Hammarström men jag har också läst Marie Norins obehagliga bok "11.05.05 -14.10.17" som handlar om arbetet med psykiskt funktionshindrade.


***

  Bokförlaget Lejd startades 1998. Förlagets huvudsakliga inriktning är samtida skönlitteratur. Förlaget vill verka för litterär mångfald och ge utrymme för genremässigt svårbestämda verk, experimentell prosa och egensinniga lyriska former.
  Två av  förlagets debutanter har tilldelats Katapultpriset för bästa debutbok, Robert Ståhl 1999 och Caterina Pascual Söderbaum 2001. Källa: Förlagets webbplats

*

  Camilla Hammarström, född 1964, debuterade med diktsamlingen  Ur överföringen (Norstedts 1990). Sedan dess har hon givit ut ytterligare sex diktsamlingar, senast Tunnlar (Lejd 2014).
  Camilla Hammarström fick 2009 pris av Samfundet De Nio. Hon har tidigare belönats av bland andra Svenska Akademien och fått Byggnads Kulturstipendium. Källa: Förlagets webbplats

  Jag har läst hennes bok Jag känner igen dig och valt ut en dikt ur bokens tredje sektion, den som gett boken dess namn. Det är också den delen av boken som starkast berör mig.

(Ur Jag känner igen dig, av Camilla Hammarström. Stockholm : Lejd, 1998.)

Dina skulderblad är perforerade med hål
natthimlen lyser svart genom det vita
Dina barn kan inte få skydd. De tvingas titta
genom gluggarna med förundrade ögon,
se de haltande och skadskjutna kaninerna
vimmelkantiga skynda undan i mörkret.

De far över skridskobanan
under strålkastarna
med lovikkavantarnas snökulor i hängen
När de når varandra far vantarna av
och de skrattar gällt åt kylan och förlusten
De samlas under regnskyddet. Händerna är röda, kalla och heta
böjer huvudena tätt intill varandra. Blåser i dem
som i lergökar



I tändsticksaskar samlar de skinnbitar, glitter och önskekulor av opakt glas
När de håller upp dem mot gatlyktan låtsas de
kunna orientera sig i de mjölkiga vindlingarna
De sover skavföttes i linnen och trosor av trikå med hålsöm
deras varma hud lyser genom öglorna.


***

  Bland de översatta författarna i Lejds utgivning hittar vi polskan Anna Świrszczyńska.

  Anna Świrszczyńska är en av Polens främsta poeter. Hon föddes 1909 i en konstnärsfamilj i Warszawa och dog 1984 i Krakow. Under kriget arbetade hon som sjuksköterska, och kom senare att skildra krigsupplevelserna med fotografisk exakthet. Hon väjer inte för de svåraste ämnen och skriver ur sitt perspektiv som civil kvinna. Den kvinnliga erfarenheten av kroppen och åldrandet är också ett centralt tema i hennes poesi. Källa: Förlagets webbplats

  Jag upplever att hennes dikter verkligen består av kött och blod. En del av dem ger mycket starka intryck. Tyvärr saknar jag lite variation. Teman upprepas, begreppen återanvänds och formen är oförändrad under hela författarskapet.
  Men när hjärtat pulserar blir det stundom enormt bra ...

Dionysos
(dityramb = körsång till Dionysos ära,
ackompanjerad av instrumentet aulos)

Den lyckliga kvinnans dityramb, av Anna Świrszczyńska
(Ur Lidandet och glädjen : dikter i urval / Anna Świrszczyńska ; [översättning & urval: Irena Grönberg och Lisa Mendoza Åsberg ; efterord: Renata Ingbrant]. Stockholm : Lejd, 2014.)

En övermåttets sång,
styrka, kraftfull ömhet,
smidig extas.
En innerligt dansande
härlighet.

Jag skälver som en kropp i njutning,
skälver som en vinge,
jag är ett utbrott,
överträder mig själv,
jag är en fontän,
jag har samma spänst.
Övermått,
tusenfalt övermått,
styrka,
en sång av sprutande styrka.
Inom mig finns gåvor,
blomningar och frodighet,
ljusslingorna flämtar,
lågan skummar, nu mognar
dess flyktiga mognad,
spritter gör skimrets oceaner,
blekröda som gomseglet
i ett gap i extas.

Jag förundras
ända upp i näsborrarna, jag frustar,
dränks i
häpnadens frustande
världsallt.
Jag slukar övermåttet
kvävs av fullheten,
lika omöjlig
som verkligheten.


***

  Så kommer jag slutligen till den obehagliga verkligheten i Marie Norins diktsamling "11.05.05 -14.10.17". Jag var först mycket tveksam till att använda något exempel ur boken.

  I boken utgår Marie Norin från sitt arbete med psykiskt funktionshindrade. Det är en skildring med djup empati och språklig pregnans, men också en uppgörelse med arbetsvillkoren i en privatiserad vårdapparat där tystnad premieras.
  Marie Norin, född 1967, debuterade som poet 1996 och har givit ut fyra diktsamlingar. Hon har skrivit tre romaner, bland annat kupa (2007) som nominerades till Sveriges Radios romanpris. Marie Norin är även barnboksförfattare. Källa: Förlagets webbplats

(Ur 11.05.05-14.10.17 : dikter, av Marie Norin. Stockholm : Lejd, 2015.)


han sträcker ut handen

kanske lyfter han också först på ena foten

eller den blir hängande i ett ofärdigt steg någon centimeter ovanför golvet

läpparna och andra delar av ansiktet, som om de tagits isär och sedan limmats

tarketten i rummet bakom honom släpper försiktigt på stegen

han är en ö nu sjunger han

längst inne i ljuden simmar ljudens lilla mamma

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar