I Jamtli ryms allt

  Även den här veckan finns en koppling mellan "landsorten" och mitt eget liv. Jag var kommenderad till Östersund under två månader av min värnplikt. En vackrare vinterort får man leta länge efter. Det har alltså blivit dags för fyra artiklar ur Östersunds-Posten.

***

  Jag tänker börja med den mest lärorika artikeln. Den 6 februari skrev Bo Lundmark om hur samernas nationalsång kom till. Över några få kolumner fick en sörlänning som jag värdefull kunskap om samernas historia.
  I artikeln beskrivs upphovsmannen, läraren (sedermera Stortingsledamoten) Isak Saba och hans poem. Dikten publicerades första gången på nordsamiska 1906. Den antogs som officiell nationalsång över Sápmi, i Åre 1986. Musiken är komponerad av Arne Sörli.
  "Sámi soga lávlla" får utgöra första steget i bloggens närmande till minoritetsspråk och modersmål. Det blir mer i den riktningen under 2017.

Den samiska flaggan

**

Samesläktets sång (Sámi soga lávlla), av Isak Saba (1875-1921)
(Svensk tolkning av: Björn Collinder.)

Nordvart genom Karlavagnen ser du Samelandet skymta: 
Fjäll bak fjäll i fjärran blåna, sjöar sträcka sig vid sjöar, 
bergens branter, fjällens toppar höja sig mot själva himlen, 
bäckar brusa, skogar susa, tvärbrant stupa stålgrå uddar 
strävande mot stormigt hav.

Frosten härjar här om vintern, yrsnön vräks av vilda vindar, 
ändock älskar sameätten denna jord av allt sitt hjärta: 
Månens ljus en färdman fägnar, flygga norrskensflammor fladdra, 
klövkäpp, rengrymt hörs bland snåren, ut på insjön, över slätten, slamrar släden vägen fram.

Och när sommarns sol förgyller skogen, havet, havets stränder, guldomglänsta fiskefartyg vaggas utav vågor, 
gullhamn får var vattenfågel, strömmarna som silver glittra, åror blänka, stakar blixtra, under sång ses männen styra 
utför eda, fors och fall.

Lapplands släkte, sameätten, obräckt har sen mäktat utstå mördartjuder, slemma köpmän, sluga skattekrävarskaror. 
Hell, var hälsat, sega släkte! Hell dig fridens rot och fäste! Krigisk fejd har aldrig flammat, aldrig spilldes brödrablodet 
ibland Lapplands lugna ätt.

Våra fäder övervunno vrånga våldsmän fordomtima, 
bröder låt oss likaledes strida segt emot förtrycket! Solens söner starka släkte! Dig kan ingen ovän kuva, blott ditt väna språk du vårdar, minnes forntidsfädrens maning: Sameland åt samerna!

***

  Nästa berättelse är också betydelsefull, inte minst för de som är i samma sits som Maria Möller och hennes anhöriga. För fyra år sedan drabbades hon av en stroke som vände upp och ned på hennes tillvaro och förändrade henne i grunden. Tiden efter, med sjukhusvistelse och rehabilitering, gav funderingar som i sin tur blev till dikter. Nu har dessa satts samman i boken Blunda och svälj - dikter om en stroke. Susanna Carlssons intervju med Maria Möller publicerades i Östersunds-Posten, 20 februari.
  Det är bara drygt två år sedan jag själv genomgick en mental kris och jag berördes starkt av Maria Möllers ord om sin psykiska ohälsa.

(Ur Blunda och svälj - dikter om en stroke, av Maria Möller. Östersund : Jengel, 2015.)

Det är mörkt
i november
nära det svarta
det är kallt
i november
nära fryspunkten

I källaren
finns ett rum
där ingen vill vara
väggar av grå betong
golv
kletigt av möglig sylt
där sitter jag
instängd
ingen hör när jag ropar
min röst är så svag
med tunga steg
går november förbi
utanför

***

  Den 22 april porträtterades västjämten och kulturpersonligheten Carl-Göran Ekerwald (f. 1923) i Östersunds-Posten. Jag har läst en handfull av hans kulturhistoriska essäer, med stor behållning. För tre år sedan, vid 89 års ålder, gav han ut sin första diktsamling. Den handlade om mötet med Sigrid Kahle och tiden de fick tillsammans. 
  I fjol kom han ut med en ny diktsamling. I den står hans första kärlek, Anna Westerberg, i centrum. De var tillsammans i sextionio år.

I eucalyptusskogen, av Carl-Göran Ekerwald
(ur Gröna bläcket : Anna Westerberg-Ekerwald in memoriam : dikter. Stockholm : Karneval, 2015.)

En gång sov vi i en eucalyptusskog.
Det var på Peloponnesos, på en camping, ingen krog.
Vi lagade mat på vårt medhavda spritkök,
lammkotletter med mycket vitlök.
Vi pratade med grannarna.
Gick sedan runt under de mycket höga stammarna.
Gradvis släpper dessa träd det yttersta av barken,
torr och spröd ligger den på marken.
Vi trampar på den och det krasar
under fötterna - det frasar
som frusna vattenpölar i april
när stöveln ovarsamt stampar till.
Skillnaden är att i denna grekiska mark
stiger kryddoften mäktigt stark.
Lungorna blev lyckliga över eucalyptussaften.
Vi andades in och kände den renande kraften.

I detta mörker: intuitionens tunna låga,
och vi ställer varje dag samma stumma fråga:
"Är detta verkligen rätta vägen som vi går,
eller har vi gått vilse? Ser inga spår.
Säg oss, du Väg, vill du ha oss kvar?
Ge oss ett begripligt och tydligt svar."
Anna sa: "Eucalyptusskog var det! Vet du vad!
Den gör mig omåttligt glad.
För varje steg vi tog
i denna underbara skog,
så sa den - 'Traska på bara, allt slutar väl!'
Kryddoften var balsam för min arma själ."

***

  Avslutningsvis så har jag läst Lena Deimos diktsamling Mörkrets byar. Hon intervjuades av Lina Lindbäck i ÖP, 4 maj. Lena Deimo började sin kreativa bana som konstnär, men på senare tid har skrivandet tagit över. Hon föddes i Borås men bor numera i Brunflo i Jämtland.
  Jag har läst hennes nyutkomna bok och gillar många av hennes årstidsbundna "inre speglar". Dock tycker jag att antalet dikter kunde reducerats kraftigt. Det hade helhetsintrycket tjänat på. Det finns många diktsamlingar som har sextio sidor, hennes bok har 96.

  Vid genomläsningen fastnade jag för samma pärla som hon själv anger (i artikeln) är hennes favoritdikt.

Nybyggaranda, av Lena Deimo (f. 1949)
(ur Mörkrets byar : dikter från nattens stigar och dagens skugga. Linköping : Akfeo, 2016.)

Maskrosens fröhus
rullar in i åskmolnen
perfekta kosmonauter
på jakt efter nya världar