 |
| John Keats (1795-1821) |
Keats är en av romantikens mest centrala gestalter och han sammankopplas ofta med de två andra engelska romantiska poeterna Percy Shelley och Lord Byron som var verksamma vid samma tid. De är alla mytomspunna genom sina tragiska livsöden och brukar betecknas som den engelska litteraturens "unga döda". I själva verket finns det få förbindelselänkar mellan de två sistnämndas relativt privilegierade överklassliv och John Keats slitsamma tillvaro.
[Han föddes i London och fadern, som ägde ett hyrkuskverk, förolyckades när sonen var åtta år. När modern gifte om sig flyttade Keats och hans tre yngre syskon till morfadern. Sex år efter fadern dog också modern och Keats stod ensam med ansvaret för sina syskon.]
Även de litterära olikheterna är påfallande. Keats bejakade den fysiska världens skönhet och han ägnade sitt korta liv åt att söka skönheten och att försöka gestalta den. Hans dikter är elegiska stämningsstycken snarare än beskrivningar av skeenden och, till skillnad mot Shelley och Byron, tog han avstånd från alla försök att göra dikten till redskap för religiösa eller politiska budskap. Källa: Alex författarlexikon
*
En dag har gått, dess skönhet är nu släckt; av John Keats
(ur En katedral av färgat glas : Shelley, Byron, Keats och deras epok / urval och presentation av Gunnar Harding ; dikttolkningar: Gunnar Harding. Stockholm : Gedin, 1997.)
En dag har gått, dess skönhet är nu släckt!
Din röst, din mun, din hand, ditt mjuka bröst,
En viskning kvävd, din varma andedräkt,
Din blick, din midja, allt som var min tröst!
Blek är nu blomman, blek dess knoppars charm,
Blek är den skönhet mina ögon såg,
Blek den gestalt som vilat på min arm,
Så vit, så varm, ett paradis där låg
En stund intill mig; så var allt förbi
När en grå helgdag - eller helig natt -
Väver all kärlek till ett draperi
Av mörker över det förflutnas skratt.
Min bön till kärleksguden är nu slut,
Han såg min ånger, lät mig sova ut.
***
Trots svårigheter blev första delen av år 1819 en inspirerande och kreativ tid för Keats. Under denna period skrev han några av sina viktigaste dikter, bland annat "Ode till en näktergal" och "Ode till en grekisk urna" (Ode on a Grecian Urn) vilka bidrog till att han fick en avgörande betydelse för den engelska litteraturen.
Kvällen eller skymningen hade en symbolisk funktion i poesin under 1700-talet. Flera av Keats dikter utspelar sig i skymningen. I "Ode till en näktergal" existerar skönheten och kärleken endast en kort stund innan gryningen tar vid och dikten avslutas i skymningen i ett tillstånd mellan vaka och dröm: "Var det en syn, var det en vaken dröm?". Källa: Alex författarlexikon
Även i följande dikt har skymningen lagt sig tillrätta.
Till sömnen, av John Keats
(En katedral av färgat glas : Shelley, Byron, Keats och deras epok / urval och presentation av Gunnar Harding ; dikttolkningar: Gunnar Harding. Stockholm : Gedin, 1997.)
Du som åt nattens stillhet balsam skänker
Och som med milda fingrar vila ger
Åt skymningströtta ögon och försänker
Oss i gudomlig dvala, dig jag ber,
O ljuva Sömn, ge mina ögon frid
Mitt i den hymn som genom natten brusar
Emot sitt "Amen", lägg din vallmo vid
Min huvudgärd med klarhet som berusar.
Och fräls mig så, tills dagsljuset ej mer
Erinrar om den gångna dagens strid -
Fräls mig från Samvetet, likt mullvaden
Det gräver mörka gångar i min själ;
Vrid nyckeln runt sen porten stängts igen,
Försegla själens tysta kista väl.
***
Jag vill med en gång poängtera att jag är väldigt förtjust i Gunnar Hardings poesi. Trots det, hade han nog inte varit mitt förstaval som översättare av Keats dikter. I mitt tycke ligger Shelley närmare Hardings tankegångar, och jag tycker faktiskt att man känner av det i Hardings kraftfulla tolkning av "Den befriade Prometheus"; ett textutdrag som verkligen berör i "En katedral av glas".
*
Gunnar Harding räknas till en av våra främsta poeter. Hans första samlingar, fyllda av humor, underhållande med originella bilder, är påtagligt påverkade av samtida amerikansk undergroundpoesi. Stilen har beskrivits som driven, bildflödande, färgstark, öppen och resonerande med ett tilltal. Han förenar glädjen med djupt allvar och vemod. Där finns också en rytm och en musikalisk ton. Harding har kallats en uppslagsrik, humanistisk rebell som kämpar mot de hinder som begränsar människan från att växa.
Gunnar Harding drömde om att bli bildkonstnär och bokillustratör. Han utbildade sig på Konstfack.
Han har själv sagt så här om sitt uttryckssätt i lyriken: "Jag tänker i färg. För mig är dikter visuella historier". Källa: Alex författarlexikon
Vad är då naturligare än att bifoga en dikt, tillägnad konstnärsvännen Nils Kölare. En dikt som Harding uppger att han aldrig visade för konstnären före dennes död. Han tyckte själv den var för mörk i tonen.
 |
| Linde tvärbanestation Hållplatsutsmyckning av Nils Kölare (2000) |
Squares, av Gunnar Harding (f. 1940)
(ur Innerstad : dikter. Stockholm : Wahlström & Widstrand, 2009.)
Till Nils Kölare
Kvadraten är grunden för allt
som vi belamrar med bråte och sällsamheter.
Kvadraten är bordsskivan
där små hinkar med svartblå musslor placerats,
vinflaskor, glas, de vita tallrikarna, brödkorgen, sedan ostarna.
Allt har sina egna former
men de är ändå inskrivna i kvadraten
som cigaretterna
i ditt blanka etui.
Kvadraten är bordduken
över vilken samtalet formlöst driver.
Vi är gråhåriga nu,
men diskussionen ska ändå fortgå ett tag
med oförminskad styrka.
Ingen av oss kommer att minnas vad som sas,
bara att det var av största vikt just då.
En lätt sorgsenhet utesluter inte en viss esprit.
Den första blir kvar, den andra förflyktigas
som tobaksröken över bakgårdens fyrkant.
Den sista rutan är alltid svart.
Kvadraten är det nattliga torget
du korsar
i dina svarta och lila skor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar