Isländska drömspår

  Den isländske författaren och översättaren Jóhann Hjálmarsson är kvällens huvudperson. Till skillnad mot tidigare avsnitt i serien så är han både Poet och Översättare i inlägget.

Strokkur, Island

  Jóhann Hjálmarsson är född 1939 i Reykjavik och uppvuxen där och delvis i Hellissandur, ett fiskeläge på Snaefellsnes på västra Island. En nästintill mytisk plats som han gärna återkallar i sin poesi. Efter avslutad skolgång, och efter en brådmogen debut som 17-åring, studerade han spanska och spansk litteratur i Barcelona, för att sedan återvända till Reykjavik i vars konstnärs- och bohemkretsar han kom att röra sig. 

  I början av 2000-talet uppgick hans produktion till ett trettiotal böcker, varav sexton diktsamlingar.
  Men anledningen till att han tar plats under rubriken "Poeten och Översättaren" är de översättningar han gjort, inte bara av modern svensk poesi utan även av stora spanska diktare.

  I början av 1960-talet var han bosatt i Stockholm, där han bland annat lärde känna Tomas Tranströmer vars poesi han sedan översatte. Han har utgivit flera översättningsvolymer med poesi, ett slags valfrändskapsantologier. En av dessa, "Hillingar á Ströndinni", har jag studerat. I den tolkar han de svenska författarna Gunnar Ekelöf; Erik Lindegren; Werner Aspenström; Lars Forssell; Tomas Tranströmer och Lars Gustafsson.

Spor, av Tomas Tranströmer [till isländska av Jóhann Hjálmarsson]
(ur Hillingar á Ströndinni. Reykjavik, 1971.)

Klukkan tvö um nótt: tunglskin. Lestin hefur stansað
úti á miðri sléttunni. Langt fjarri ljósdeplar borgar,
flöktandi kuldalega við sjónrönd.

Eins og þegar maður hverfur svo djúpt inn í draum
að hann man ekki hvar hann var staddur
þegar hann kemur aftur til herbergis síns.

Og eins og þegar einhver hverfur svo djúpt inn í sjúkdóm
að allt sem var dagar hans verða nokkrir flöktandi deplar,
kaldir og daufir við sjónrönd.

Lestin stendur grafkyrr.
Klukkan tvö: bjart tunglskin, fáar stjörnur.

*

  Självklart ger jag er Tomas Tranströmers original också.

Spår, av Tomas Tranströmer 
(ur Hemligheter på vägen. Stockholm : Bonnier, 1958.)

På natten klockan två: månsken. Tåget har stannat
mitt ute på slätten. Långt borta ljuspunkter i en stad,
flimrande kallt vid synranden.

Som när en människa gått in i en dröm så djupt
att hon aldrig ska minnas att hon var där
när hon återvänder till sitt rum.

Och som när någon gått in i en sjukdom så djupt
att allt som var hans dagar blir några flimrande punkter,
en svärm, kall och ringa vid synranden.

Tåget står fullkomligt stilla,
Klockan två: starkt månsken, få stjärnor.

***

  Det blir nu två exempel på Jóhann Hjálmarssons diktning. De är tolkade till svenska av Lárus Már Björnsson och Martin Enckell.
  Först en utmärkt övergång från Tranströmers dikt.

En gammal gravyr, av Jóhann Hjálmarsson
(ur Ishavets bränningar : valda dikter. Kain, 2001. [Orig: Mig hefur dreymt þetta áður, 1965])

Ett hus likt ett minne
står vid floden,
andra skymtar fram
med utslätade anletsdrag, ödet
som beskärs vartendaste ett hus.
Huset vid floden
vakar ständigt i mina tankar.
Jag minns klart hur det följde mig
och hur det sjöng medan tåget stretade uppför sluttningen.
Molnen och skogen tonade ut och huset stod ensamt
som en tavla sirad i gyllne metall.
Jag lutade min heta panna mot den kalla rutan och stirrade in i ljuset.
Jag kände igen varje träd och röken som dalade ned i snåren,
även fåglarna som kvittrande flög lågt över stigen.
Såg mig själv i fönstret i huset vid floden
betraktande vagnarna som mödosamt slamrade förbi.

Jag har varit här förr, det är inte första gången som jag drömmer detta.

***

  En annan syn, präglad av författarens filosofiska tankegångar, tonar fram i nästa dikt.

En tillflykt i världsrymden, III: Syn, av Jóhann Hjálmarsson
(ur Ishavets bränningar : valda dikter. Kain, 2001. [Orig: Athvarf í himingeimnum, 1973])

En legering, av det vi betraktar
och det som betraktar oss, är vår längtan
att vingburna sväva iväg
från ögats värld till fjärran världar
vi inte förmår urskilja.
Vi är stilla, men någonting lyfter oss;
vi varseblir detta.
En gryning skall komma
då vi får i uppgift att skriva tecken på himlen,
och givetvis sviker vi vår skyldighet,
liksom vi inte bryr oss om
den lågmälda stämman inom oss.
           Heliga tid,
           timme, som snabbt flyr
           mot det vi är tvungna att kalla
           oss själva,
           så att vi inte förvandlas till det som betraktar oss.
Ångan stiger, förvandlas
till en aldrig tidigare skådad dimma
som tonar jorden i sina färger.

När vi vaknar
ser vi återigen
det vi betraktade
med ögon
som betraktar oss.