***
Om vi inleder vår promenad i nordväst, så blir vår utgångspunkt Hornsbergs strand.
Namnet kommer från egendomen Stora Hornsberg vid Ulvsundasjön, vars ägare var riksrådet Gustaf Horn. Horn lät uppföra en ståtlig byggnad och en renässansträdgård. Upp till gården ledde en lång allé som sträckte sig i nord-sydlig riktning strax sydväst om dagens Lindhagensgatan.
Omkring 1750 började området industrialiseras. Den första industrin på platsen var en bomullsfabrik som efterträddes av ett sockerbruk, det kallades under 1800-talet Hornsbergs sockerbruk. I slutet av 1800-talet revs de flesta byggnader för att bereda plats för Stora Bryggeriet som invigdes 1892, brygghuset i rött tegel finns kvar än idag. Sedan dess har många industrier varit etablerade här, bland annat läkemedelsföretag, sand- och grusupplägg samt ett av de sista; Hornsbergs asfaltverk som flyttade till Västberga hösten 2008.
Hornsbergs villastad var ett område som skapades 1887 av Tomt AB Hornsberg, men blev aldrig någon större framgång. För området upprättades en ny stadsplan och den nya villastaden gavs romantiska kvartersnamn som Tillflykten, Lyckan, Kojan, Paradiset och Lustgården. Källa: Wikipedia
Med tanke på kvartersnamnen tycker jag Hedvig Charlottas dikt "Lugnet" passar fint.
Lugnet, av Hedvig Charlotta Nordenflycht
(Ur Den sörjande turturduvan : poesi och prosa / i urval samt med inledning och kommentarer av Torkel Stålmarck.
Stockholm : Natur o. kultur, 1963.)
Långt från den storm, som världen skakar,
i Lugnet jag min hydda fäst.
Med glädjen, som mitt hjärta smakar,
naturen fägnar där sin gäst.
Där skall den strid hos mig försvinna:
att vara vis och icke nöjd, —
när jag med stilla själ kan hinna
att le åt världens gyckelfröjd,
förakta lyckans falska smycken
och fly de blinda mänskotycken.
På stranden, där mig böljan kastar,
ett ringa gods sig bärgat har.
Jag med dess lätta börda hastar
i lugnet, där jag andan drar.
Där skall mitt liv av nöjet näras,
där skall min nötta levnadstråd
utav en vänlig parce avskäras
och röna hennes sista nåd.
Där skall mig jorden vila låta,
och någon vän vid graven gråta.
***
På vägen söderut passerar vi Stora Bryggeriets gamla kvarter och Kristinebergs Idrottsplats. Så småningom går vi längs Uggleparken och där kräver barnen att vi gör ett stopp.
[Hedvig Charlotta Nordenflycht föddes i Stockholm i en välbärgad borgerlig familj, fadern var ämbetsman. Hon visade tidigt lust för studier och läsning och fick en med tidens mått mätt god utbildning i hemmet. 1741 gifte hon sig med prästen Johan Fabricius, som dock avled efter ett halvårs äktenskap. Efter ett sorgeår i avskildhet återvände fru Nordenflycht till Stockholm där hon etablerade sig som en av stadens litterära förgrundsfigurer och bl.a.
tillhörde det litterära sällskapet Tankebyggarordens inre krets. Källa: Alex författarlexikon]
Vid en spatsergång i det gröna, av Hedvig Charlotta Nordenflycht
(Ur Den sörjande turturduvan : poesi och prosa / i urval samt med inledning och kommentarer av Torkel Stålmarck.
Stockholm : Natur o. kultur, 1963.)
Sommartidens ljuva stunder
Gör en friad tanka glad,
När man ser naturens under
I den minsta mask och blad.
Säll är den, som får betrakta
Skaparns verk, i stilla frid ;
Utan bry, förnöjd och sakta,
Leva lyckligt fram sin tid.
***
Uggleparken ligger inte långt från Kristinebergs slott och dess slottspark. Några av slottets byggnader används numera av Kristinebergsskolan.
Hedvig Charlotta Nordenflycht var under pseudonymen Herdinnan i Norden en produktiv författare av oden, lärodikter och hyllningsdikter. Bäst till sin rätt kommer hon dock i centrallyriken där hon blottar sitt innersta känsloliv och sitt oroliga hjärta. Den sista hopplösa kärleken tolkade hon i den dikt som kanske är hennes mest kända, "Över en hyacint". Källa: Alex författarlexikon
Över en hyacint, av Hedvig Charlotta Nordenflycht
(Ur Den sörjande turturduvan : poesi och prosa / i urval samt med inledning och kommentarer av Torkel Stålmarck.
Stockholm : Natur o. kultur, 1963.)
Du rara ört som ej din like
I färg, i glans, i täckhet har,
Bland all din släkt i Floras rike
Din fägring mest mitt öga drar :
På dina blad Naturen spelar,
I konst, i prakt hon yttrar sig,
Den fina balsam-lukt du delar,
Förnöjer och förtjusar mig.
Med trogen omsorg jag dig sköter,
En lindrig luft du andas får,
En häftig il dig aldrig möter,
För hetta, köld du säker står.
Ett livligt väder på dig fläktar,
Som tränger genom blad och knopp
Och när av värma du försmäktar
En kylig flod dig friskar opp.
Men liksom du min hydda pryder
Och dig i all din täckhet ter,
En grym förvandlings lag du lyder
Du vissnar, dör och finns ej mer.
Du hastigt all min möda glömmer
Och ledsnar vid min ömma vård,
Bland ringa stoft din fägring gömmer,
Du är ju otacksam och hård ?
Men skall jag på en blomma klandra,
Det veka väsen klaga an,
Dess öde är att sig förandra,
Hon måste vara som hon kan.
Hon är ett gräs, hon skall förfalna,
Jag intet agg till henne bär.
Så ser jag ock ditt hjärta kallna
Det måste vara som det är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar