lördag 24 september 2016

Ground zero, but in the year 1827

  Det blir barnpoesi trots feberskakningar. Dagens två böcker har mycket gemensamt. Båda behandlar afroamerikanernas historia i USA. Marilyn Nelsons bok utspelar sig under första halvan av 1800-talet medan Carole Boston Weatherfords tar upp afroamerikanernas inträde i flygvapnet under Andra världskriget.

***

  Formmässigt och språkligt är Marilyns bok utan tvekan av högre kvalitet än Caroles. Men målgruppen för den är jag inte säker på. Jag förstår inte riktigt varför den klassas som barn- eller ungdomspoesi.

  Bokens handling (den bör räknas som versroman) utspelar sig i Seneca village, Manhattan, New York. Alltså i det område som byggdes av fria svarta medborgare och som existerade mellan 1825 och 1857. Därefter revs stadsdelen och man anlade Central Park.
  Flera karaktärer återkommer i de olika dikterna. Formmässigt skiljer sig poemen åt, ibland är det bunden vers och ibland enkla "funderingsdikter" på fyra till sex rader.

  Mitt första textval handlar om hur barnen till förslavade föräldrar hade rätt till sin frihet när de fyllde 28 (män) och 25 (kvinnor). Lagen instiftades 1799 i New York. Det var så begreppet free-but-not-free uppkom. Den ändrades sedan successivt och de sista slavarna i staten New York frigjordes 1827.

Five points (Lower Manhattan)
painted by George Catlin, 1827

Gradual emancipation, by Marilyn Nelson
(From My Seneca village. South Hampton, New Hampshire : Namelos, 2015.)


Angelina Riddles, 1827

Sometimes my Freddy comes home in such a fever
it's all we can do to get him to settle down
for lessons, he's so het-up with whatever
new thought has fallen on his fertile ground.

By state law born free, but by law indentured,
to be legally freed only at twenty-one,
I grew gradually free. But I remained unlettered
until I became the student of my son.

I'm becoming quite the lady. I can write A,
which is what my name begins with. Ignorance
may be a shackle, but I'm freer every day.
And wiser, if such a word can describe a dunce.

For most of my twenty-nine years I've been free-but-not-free.
This is a contradiction, I now know.
But it's universal, metaphorically.
I suddenly understand. With an oh of awe.


*

  Genom nästa dikt (och förklarande not) fick jag en historielektion om något som var relativt okänt för mig. Jag visste inte att det fanns en "underground railroad" till Canada längs vilken hjälpsamma människor förde förrymda slavar till friheten. Och det pågick i över sextio år. De som riskerade sina liv för slavarnas räkning kallades "conductors".

Underground Railroad Monument
Windsor. Canada

***

Conductor, by Marilyn Nelson
(From My Seneca village. South Hampton, New Hampshire : Namelos, 2015.)

Nancy Morris, widow, ca. 1838

When did my knees learn how to forecast rain,
and my hairbrush start yielding silver curls?
Of late, a short walk makes me short of breath,
and every day begins and ends with pain.
Just yesterday I was raising my girls;
now I'm alone, and making friends with death.

So let the railroad stop at my back door
for a hot meal. What do I have to lose?
The Lord has counted the hairs on my head
and made a little space under my floor.
All I ask of life is to be of use.
There'll be time to be careful when I'm dead.

Birth is a one-way ticket to the grave:
I've learned that much slowly, over the years,
watching my body age. Time is a thief,
and what we give away is all we can save.
So bring on the runaways! I know no fear.
Let life have meaning, if it must be brief.


***

  Kvällens andra bok handlar om de afroamerikaner som slutligen fick möjlighet att träna för att bli stridspiloter. Utbildningen ägde rum vid Tuskegee i Alabama.

  Carole Boston Weatherford har gett ut åtskilliga barn- och ungdomsböcker samt stått på barrikaderna och kämpat för att den stereotypa bilden av afroamerikaner ska tas bort ur populärkulturen. Allt detta står jag bakom. Däremot har jag lite svårt för när någon svarar i en intervju: "Skaparen sa att jag skulle bli poet".
  Mitt svar blir då, varför valde Skaparen inte någon med större talang i så fall? Boken You can fly : the Tuskegee Airmen är en rätt kass poesiskapelse, fylld med dokumentära vinddrag. Jag hittade bara en dikt som håller hygglig standard. I den berättas om inledningen av flygutbildningen.

  Jag glömde en sak i ingressen. De har ytterligare en sak gemensamt. Ingen av dem kommer att nomineras till Fågel Blå.


Ground school, by Carole Boston Weatherford
(From You can fly : the Tuskegee Airmen. New York : Atheneum Books for Young Readers, [2016].)

In the classroom, you study math,
              map reading, science and engineering,
                                          learn what makes planes fly,
                            how weather affects flight,
              and to communicate in code.
Enough to make your head spin.

Walking back to the barracks one day
             with your notebook under your arm,
                           you see geese gliding in V-formation
                                        through a cloudless sky.
                           You can't help but think:
             One day that will be me.

And, sure enough, thanks to your brother pilots,
              you are more than ready for the test.
                            You spend hours in wooden chairs
                                         cramming aeronautics into
                            your earthbound brains.
             The plane's body is steel, its blood, fuel;
but you will be its brain.

The midnight oil pays off. You pass the test
             to join the ranks that couldn't be
                           kept down: future aircraft mechanics,
                                         control tower operators,
                           armament specialists, radio repairmen,
             police, parachute riggers, and, yes,
pilots training at Tuskegee.

You are walking on air and sprouting wings.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar