"Deras vaggvisa är en stilla gråt"

  Utblicken är fylld av tårar. Jag har nyss sett Aktuellts rapportering från Aleppo. Dårarna fortsätter bomba. Musikgruppen Pombo ger sin syn på flyktingarnas situation i låten "Lampedusa". Därefter blir det besök på Goethe-institutet och avslutningsvis några ord från en nyzeeländsk kometpoet.

Photo credit: Jonathan Hyams/Save the Children

***

  "Stockholmsbaserade jazzpopbandet Pombo har sedan starten för sju år sedan stått upp för allas lika rättigheter. De har inte varit rädda för att ventilera samtidens orättvisor. ”Om bomben föll” från 2014 är ett talande exempel (finns med på skivan Faller du så faller jag).
---
  Tidigare i år släppte Pombo sanningssägande singeln ”Lampedusa” och det är en av de starkaste låtarna som [någonsin] spelats in med flyktingkrisen som bakgrund. Texten sätter fingret på vår tids ignorans och ljudbilden vibrerar av frustration och hopplöshet. Marie Hanssen Sjåvik sjunger med smärta om ett hav fyllt av tårar och Anna Högbergs saxofon river upp sår som vägrar att läka."
(Citat ur: Pombo väljer sida genom sanningsägande singeln ”Lampedusa”, av Daniel Andersson. 
Publicerad på sajten hymn.se 2016-09-23.)


Lampedusa, framförd av Pombo
(Text: Felicia Nielsen. Album: Blåmärken. Queensdie, 2016.)



***

  Goethe-Institutet i Stockholm har ofta intressanta kulturaktiviteter på gång. I måndags kunde man lyssna till den tysk-irakiska författaren Abbas Khiders samtal med författaren Lotta Lundberg om sin roman Presidentens apelsiner, livet i en diktatur och om hur det är att skriva på ett annat språk.
  Boken berättar historien om den unge irakiern Mahdi som kastas i fängelse samma dag han ska ta studenten. Det blir början på en tvåårig mardröm i Saddams fängelsehålor. Jag har nyss börjat läsa boken. Hittills tycker jag översättningen är en aning "livlös".
  Abbas Khider har hittills skrivit fyra romaner som han har fått mycket uppmärksamhet för i Tyskland. 2013 fick han Nelly Sachs-priset.

*

  Goethe-Institutet uppmärksammar även att det är hundra år sedan Peter Weiss föddes. Han emigrerade till Sverige med sin familj i slutet av 1930-talet på flykt från Nazityskland.
  Under hösten anordnar institutet olika evenemang som återknyter till centrala teman i hans verk som exil, motstånd och förhållandet mellan estetik och politik.

  I höst spelas Peter Weiss pjäs "Rannsakningen" på Orionteatern i Stockholm, 50 år efter Sverigepremiären på Dramaten 1966, i regi av hans dotter Nadja Weiss.

  Som om detta inte var nog. Den 21 augusti invigdes Peter Weiss plats, så heter numera den öppna platsen i korsningen Drottninggatan-Adolf Fredriks kyrkogata. Allt skedde i samband med Världens längsta bokbord.

  Peter Weiss (1916-1982) inledde sitt författarskap med flera korta, experimentellt inriktade berättelser, svåra att kategoribestämma. I "Från ö till ö" (1947) och "De besegrade" (1948) är sökandet efter en konstnärlig identitet det centrala temat. Den förstnämnda boken innehåller prosalyriska stycken som försöker gestalta rörelsen mellan inre exil och yttre försök till anpassning, med bilder från svensk skärgård. I "De besegrade" reser Weiss till Tyskland och gör reportage om sina hemstäder Berlin och Bremen som efter kriget ligger i ruiner. Källa: Alex författarlexikon

Bremen under Andra världskriget

  Likheterna med dagens Aleppo gör mig rasande, att mänskligheten aldrig lär sig.

  (Ur De besegrade, av Peter Weiss. Stockholm : Bonnier, 1948.)

”Men de är omed­vetna om sitt neder­lag, ty hela deras liv är neder­lag. Deras hemjord är damm och gyttja. Deras vagg­visa är en stilla gråt. Deras far är vål­det. Deras mor är skräc­ken. Deras min­nen är ihopstör­tade käl­lare där de läm­nat kvar armar, ben och styc­ken av sina sjä­lar. Deras fri­het är en ruingata.”

***

  Nya Zeelands senaste poet-löfte, Hera Lindsay Bird, intervjuades den 6 september i The Guardian. Hon har på kort tid gjort sig ett namn i hemlandet för sina provocerande alster, och antalet Twitterföljare som hon har kan mätas i tusental. Hennes debutbok (självbetitlad, bara en sån sak!!) blev en bestseller och sålde slut på två månader. 

  Allt kan väl inte bero på vulgära dikttitlar som "Keats is dead so fuck me from behind". Jag får nog anledning att återkomma till hennes diktsamling. Nu nöjer jag mig med ett kort citat, ur boken, som jag gillar. 

(From Hera Lindsay Bird, by Hera Lindsay Bird. Wellington : Victoria University Press, 2016.)

‘It’s a bad crime to say poetry in poetry

It’s a bad, adorable crime

Like robbing a bank with a mini-hairdryer’