Pentti Saaritsas hjärtefrågor

  Inspirationen till, och grunden för, de flesta av mina författarval för rubriken "Nordisk återblick" är antologin som sammanställdes efter den nordiska poesifestivalen i New York 1993. Jag blev så glad när jag lyckades få tag i den under förra året. Flertalet av de kommande tisdagarnas författare deltog i festivalen, som inkluderade femtio nordiska poeter.

***

Pentti Saaritsa

  Först i raden är den finska författaren Pentti Saaritsa. På senare år har han främst uppmärksammats för sina översättningar. Han tilldelades exempelvis Letterstedtska föreningens nordiska översättarpris 2014.

  Pentti Saaritsa är född 1941 och bosatt i Helsingfors. När han var yngre arbetade han som kulturredaktör och senare som diktare och översättare. Han har översatt många av de mest betydande finlandssvenska författarnas verk till finska, bl.a Claes Andersson, Bo Carpelan, Lars Huldén och Edith Södergran. Av utländska författare verk av bl.a. Gabriel Garcia Marquez, Jevgeni Jevtushenko och Pablo Neruda. Finlands statliga översättarpris har tilldelats Pentti Saaritsa tre gånger, första gången redan 1969. Källa: Letterstedtska föreningen

  Han debuterade 1965 med diktboken "Pakenevat merkit". Jag har läst urvalssamlingen Hjärtat, mitt viktigaste slagvapen, med tolkningar till svenska av Claes Andersson.

  Bokens dikter sträcker sig från debuten 1965 till 1976. Flera av texterna är politiska och handlar om klasskampen (liksom en annan av sextiotalets poeter, Saarikoski, står Saaritsa långt åt vänster på den politiska skalan).

  Mitt första exempel är också samlingens bästa. Diktcykeln "Hjärtavdelningen" innehåller sex texter som alla berör den hjärtkontroll han genomgick 1969. Från den femte dikten har bokens titel hämtats. Jag citerar avslutningen på den sjätte.

*

Ultraljudbilden [ett utdrag ur Hjärtavdelningen], av Pentti Saaritsa
(Ur Hjärtat, mitt viktigaste slagvapen : dikter / av Pentti Saaritsa ; urval och övers.: Claes Andersson. Stockholm : Rabén & Sjögren, 1979. Originalet publicerat i En osaa seisahtaa, 1969.)

6.

Nu får jag bilden av hjärtat i min hand, som ett bröd,
en vackert jäst lungdeg, hjärtklaffens stelnade svall.
Så skyddad, frisk, ingen pericardiumvätska längre, ingen fara,
inte ens den faran;
sänkningsreaktionen var hög ett tag, 103,
och jag sövdes ner i omsorgens söta halvslummer:
har magen fungerat? ja, är maten tillräcklig, ja, ja,
mjukt bröd, hjärta och lunga, osyrat,
men det smakar -

    Indianen i Mexiko blir liggande på rygg, hans knytnäve
    öppnar sig,
    sluter sig, öppnar sig, i skjortrevan glänser
    den mörka huden.
    Jag läser honom i Lowrys roman, i korridoren,
    den fyrtioåttonde passageraren stiger på bussen,
    hinner ännu med.
    Indianen blir liggande på rygg.
    Mynten som han tryckt till sitt bröst är
    borta.
    Just nu slutar hans hjärta slå.
    Tre vigilante avlägsnar sig, tre pistoler,
    tre skratt.

***

  Mitt andra diktval får representera den politiska delen av boken. Exemplet försöker synliggöra polariseringen mellan de som har, och de som inte har. Texten publicerades första gången 1973.

(Ur Hjärtat, mitt viktigaste slagvapen : dikter / av Pentti Saaritsa ; urval och övers.: Claes Andersson. Stockholm : Rabén & Sjögren, 1979. Originalet publicerat i Syksyn runot, 1973.)

Brunnsparken, Helsingfors

I Brunnsparken på trettondagen
när gräsmattorna glänste gröna
i den snölösa vinterns sol
gödslade av de fina hundarna
kan man se in i pälsen
rakt in i människohjärtat
som är hela förmögenhetens
pulserande sigill.
Då förstår man så väl
att de aldrig ger efter.
Att de aldrig ger efter
och aldrig ser historien ens en meter framåt
fastän havet öppnar sig här intill.
Vid Brunnshuset
i den nedbrunna solens svalka
anar man den dag i framtiden
då hundarna släpps lösa.