En skygge over Øystein

  Jag börjar ana att det finns skäl till varför de nordiska författare som jag återupplivar, är helt eller delvis bortglömda. Även poesi följer samtidens riktningar och samhällsfrågor. 

***

  Øystein Wingaard Wolf (född 1958 i Oslo) är en norsk författare och sångare. Han är särskilt känd för sin poesi. Konsekventa teman i hans skrivande är individen, själen och Gud. Han skildrar individens mentala och känslomässiga duell med livets stora gåtor. Resan och det okända spelar också viktiga roller i författarens kalejdoskopiska universum.
Källa: Wikipedia

  Jag har läst boken "En fremmed våker over min sjel : dikt". Det är en bok som vänder sig till (eller från?) författarens inre men aldrig lämnar honom. Förtvivlan virvlar runt, begrundas och ledsagas till andlighetens hemisfär.
  Oron växer även när den världsliga kärleken ges plats.

Kirsebærtreet og jeg, av Øystein Wingaard Wolf
(Från En fremmed våker over min sjel : dikt. Oslo : Aschenhoug, 1991.)

Kirsebærtre, jeg går til deg
med alle mine sorger
når din blomstersnø drysser
og solens lepper former et feberkyss.
Alle mine drømmer har sommerfuglvinger,
alt mitt begjær er våkent,
kjærligheten romsterer som en vaskehjelp
i mine innerste værelser,
men den jeg elsker løper når jeg roper "Kom!"
Hun danser ute i verden et sted
mens jeg står skjelvende
under dine himmelsøkende grener
og prøver din stammes styrke.
I hver av dine blomsterskåler
kjenner jeg sødmen av en ung pike,
bitterheten til en gammel kvinne
og alle mulighetene til å elske seg frem
til sitt innerste sanne jeg,
en invitasjon til å leve.
La oss forene vår ensomhet
i en bønn for alt som faller,
din brudesilke, mitt hjertes ekko.
Måtte sommeren gi oss mot og verdighet
til å tåle det som sikkert kommer,
veksten, tyngden, fornedrelsen,
den store ensomheten som stiger i oss
når vi, atskilt fra våre objekter,
søker våre røtters vinter.

***

  Och vilka tolkningar gör ni av följande dikt? Objektifiering?

Modell, av Øystein Wingaard Wolf
(Från En fremmed våker over min sjel : dikt. Oslo : Aschenhoug, 1991.)

Etter at jeg malte deg,
elsker jeg deg ikke lenger.
Min skygge hang for lenge over deg
uten at mine hender fant en resept
for dine dager og netter i mitt rom.
Jeg blandet alle slags syke farger,
vridde på dine kvinnelige former
og strøk med lengsel og hastverk
for å fylle ut min kjærlighet.
Du var så stille, så stille,
som om du ville gi meg hele din fortid
i ett uttrykk, og jeg grep det som en morder
som ville oppheve min skyld i ditt språk.
Jeg hørte ditt blod synge min avskjed
og du var blitt to: den jeg forlot,
en jeg ennå ikke hadde møtt,
med fremmede lepper, umulige øyne,
hendene til en som vil måle en annen manns talent.

***

  Jag fick obehagskänslor av den här boken. Tack och lov väntar Sara Teasdales "Love songs" på andra sidan dygnskrönet.