I afton får ni en väldigt fin sorgedikt av Amalie Smith, samt två nya storheter på min 50-lista. Morgondagens uppskjutna text läggs in på söndag, som därmed innefattar två PMC-inlägg.
***
Veckans utblick (v. 31)
Tidigare i år tog jag med en dikt från Amalie Smiths fina diktsamling "I civil" i mitt alfabet om människokroppen. I februari kom en svensk översättning av boken på Ellerströms förlag. Den svenska tolkningen är gjord av Jonas Rasmussen.
Det är en magnifik bok som ytterligare stärker mitt omdöme om poesiåret 2017.
"Boken handlar om ett kärlekspar som utsätts för svåra prövningar när en av dem insjuknar i cancer. Det som varit solitt och enat glider plötsligt isär, och den eviga kärleken som föreställning sätts på prov." Citat från förlagets webbsida.
Amalie Smith (f. 1985) är författare och bildkonstnär. Hon tog en MFA vid Det Kongelige Danske Kunstakademi 2015. Hennes examensarbete var en videoinstallation om touch-teknologier.
I oktober 2015 tilldelades hon kronprinsparets Rising Star Award.
Hon har publicerat sex hybridböcker (dikt, prosa och konst) sedan hon tog examen från danska akademin för kreativ skrivning, 2009. Källa: amaliesmith.dk
*
Sorg, av Amalie Smith
(Ur Cell : samling / Amalie Smith ; fotograf: Amalie Smith ; [översättare: Jonas Rasmussen]. Lund : Ellerströms, 2017.)
Sorgen är exotisk, en tropisk frukt, fet och lös i köttet runt en blank mahognyfärgad kärna, en sådan frukt åt jag på plantagen: Jag sög kärnan ren och höll den i handen och tog ett foto av den. På natten blev min hand så varm att jag måste lägga mig på den. Sorgen håller alltid ett öga på sig själv. Ögat svämmar över med vatten och vattnet driver ned längs kinderna och fuktar läpparna, tungan fångar det och smakar på det. Sorgen är kinden som rodnar, något tungt i underlivet, ett lod som mäter hur djupt det är, ett sug i kroppen. Medömkan och självömkan - en ful utbuktning: Kroppen förmår inte rymma den andres sorg och måste istället bukta ut. Sorgen är en påse av stort bedövat lugn som jag drar över huvudet, med hål för ögonen. Det som åtskiljer oss: Att sorgen har ögon. När den stiger upp i organen, när den hälls i, som var kroppen en flaska för påfyllning och hjärnan en kork, har den redan nått till hjärnan, sorgen, och den möter sig själv i hjärnan och speglar sig.
***
"Dikten är fantomsmärtans hemvist."
Marie Lundquist (2017)
***
Jag har naturligtvis vridit och vänt på massor av författarnamn när jag sammanställde min topplista. Men de tjugotvå poeter som återstår var rätt givna. Frågan var bara vilken plats på stegen de skulle få.
I mitt tycke är Rita Dove den bästa afroamerikanska författaren för tillfället. Hon vann en Pulitzer redan 1986, för boken som intar plats tjugotvå på min lista. Hon är en hängiven ballroom dancer, så det är kanske inte så konstigt att hennes texter är melodiösa och rytmsäkra.
Boken "Thomas and Beulah" handlar om ett verkligt äkta par, en kronologi över deras liv ligger som bilaga i slutet av boken. Samlingen har två delar; den första ger Thomas perspektiv och den andra Beulahs. Dikterna inom respektive del kan lätt läsas som ett enda flöde. Jag har valt den avslutande dikten ur "Thomas-sviten".
50-listan : Plats 22
 |
| Thomas and Beulah : poems / by Rita Dove Pittsburgh : Carnegie-Mellon Univ. Press, 1986 |
Thomas at the wheel, by Rita Dove(f. 1952)
This, then, the river he had to swim.
Through the wipers the drugstore
shouted, lit up like a casino,
neon script leering from the shuddering asphalt.
Then the glass doors flew apart
and a man walked out to the curb
to light a cigarette. Thomas thought
the sky was emptying itself as fast
as his chest was filling with water.
Should he honk? What a joke -
he couldn't ungrip the steering wheel.
The man looked him calmly in the eye
and tossed the match away.
And now the street dark, not a soul
not its brother. He lay down across
the seat, a pod set to sea,
a kiss unpuckering. He watched
the slit eye of the glove compartment,
the prescription inside,
he laughed as he thought Oh
the writing on the water. Thomas imagined
his wife as she awoke missing him,
cracking a window. He heard sirens
rise as the keys swung, ticking.
***
Alla författare söker väl sin egen röst, det som gör dem unika och igenkännliga. Nästa namn på min lista uppnådde ett erkännande för sitt författarskap först efter sin död. Fram tills dess hade hon ansetts vara en rätt obskyr poet. Jag tycker hon är fantastisk och hon följer inga givna mönster. Boken "Geography III" innehåller bland annat två otroliga diktcykler; den ena utgörs av en turistbusstur medan den andra ger röst åt Robinson Kruse. Jag låter Robinson tala ...
50-listan : Plats 21
 |
| Geography III / Elizabeth Bishop New York : Farrar, Straus & Giroux, 1976 |
Crusoe in England (extract), by Elizabeth Bishop (1911-1979)
(...)
Dreams were the worst. Of course I dreamed of food
and love, but they were pleasant rather
than otherwise. But then I'd dream of things
like slitting a baby's throat, mistaking it
for a baby goat. I'd have
nightmares of other islands
stretching away from mine, infinities
of islands, islands spawning islands,
like frogs' eggs turning into polliwogs
of islands, knowing that I had to live
on each and every one, eventually,
for ages, registering their flora,
their fauna, their geography.
(...)
Now I live here, another island,
that doesn't seem like one, but who decides?
My blood was full of them; my brain
bred islands. But that archipelago
has petered out. I'm old.
I'm bored, too, drinking my real tea,
surrounded by uninteresting lumber.
The knife there on the shelf -
it reeked of meaning, like a crucifix.
It lived. How many years did I
beg it, implore it, not to break?
I knew each nick and scratch by heart,
the bluish blade, the broken tip,
the lines of wood-grain on the handle . . .
Now it won't look at me at all.
The living soul has dribbled away.
My eyes rest on it and pass on.
...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar