En björnunge och ett par busfrön

  Varje avgångsklass har sina särskilda busfrön. Jag har placerat två av poesins busiga pojkar på platserna 17 och 18 i listan. Men innan vi studerar dem så uppmärksammar Utblicken ett unikt översättarprojekt.

***

  Utblicken (v.33)

  Ellerströms förlag gör litteraturinsatser utöver det man kan begära. I år har de publicerat den första översättningen någonsin av Gennadij Ajgis tjuvasjiska dikter. Följande går att läsa i baksidestexten på "Grodd".

"Gennadij Ajgi (1932-2006) föddes i den sydtjuvasjiska byn Sinjal (på ryska Sjajmurzino) men var under större delen av sitt liv bosatt i Moskva. Vid sin död räknades han som en av de främsta förnyarna av den ryska samtidspoesin, och hans nämndes ofta i Nobelprissammanhang. Parallellt med hans ryska författarskap finns ett livslångt tjuvasjiskt, som aldrig blivit översatt, inte ens till ryska. Grodd är den första utgåvan av Ajgis tjuvasjiska dikter utanför Tjuvasjien."

  Det är en tunn men innehållsrik liten skrift, där långdikten som gett samlingen dess titel sticker ut. Dikten "Grodd" är uppdelad i fem avsnitt. Jag väljer att citera den avslutande delen.

Grodd, av Gennadij Ajgi
(Ur Grodd : ur de tjuvasjiska dikterna / Gennadij Ajgi ; översättning från tjuvasjiskan: Mikael Nydahl & Eva Lisina. Lund : Ellerströms förlag AB, 2017.)

Nu är mitt ansikte redan mörkt av skägg,
och ändå händer det ännu
att jag vill vara någons
tama björnunge.
När jag slutar tro på mig själv,
när ilskan börjar jäsa i mitt blod,
när jag känner
hur musklerna i ansiktet
spänner sig runt de heta ögonen -
av vilket skäl och mot vem det vara må -
på kvällen eller på morgonen -
då vill jag utan annat ärende
gå in till dig
och låta mitt vindpinade huvud
falla ned på din varma filt.
Bara jag får känna
dina händers värme . . .
Det är allt jag behöver.
Då vet jag på nytt att du tror.
Du - mitt Volga, du - min mor.
Du - allt hemland på min jord.

***

"Dikten är en utbrytarkung 
på de bokstavstrognas bröllop"

Marie Lundquist (2017)

***

  Jag kan faktiskt inte minnas när jag första gången läste Bruno K. Öijers dikter. Det är något jag borde komma ihåg. Fast det är framför allt de två senaste verken som stannat i mitt minne, Svart som silver och Och natten viskade Annabel Lee. Trots att han är erkänt mäktig att lyssna till så har jag aldrig haft tillfälle till det. Men han får självklart plats på listan.

50-listan : Plats 18

Och natten viskade Annabel Lee / Bruno K. Öijer
Stockholm : Wahlström & Widstrand, 2014

Fantasin, av Bruno K. Öijer (f. 1951)

när vi i sjätte klass fick till uppgift
att skriva om sommarlovet
hade jag inte som dom andra
några bilutflykter
eller spännande utlandsresor att skriva om
men jag fick ner några rader
jag skrev att jag hittat en skadad spindel
och lagat benet på den med ett stycke tejp
när juli månad gått var skadan läkt
och jag kunde släppa ut spindeln
såg den snabbt springa iväg ute på gården
bland maskrosorna och gräset

min uppsats fick högsta betyg
var den enda som lästes upp inför klassen
jag satt och skavde i bänken
stirrade upp i taket
och försökte dölja min skadeglädje
över hur lätt det hade gått
att hitta på och luras
och när jag gick hem över skolgården
fanns varken gymnastiksal grus eller asfalt
palmer vajade i vinden
Medelhavet skummade blått och snuddade
vid mina skor
fullmånen rörde sej
gungade som en jojo från någons hand
gömd uppe bland molnen

***

  Kvällens andra busfrö är samtidigt Polens andra författare på listan. Jag kan avslöja att det kommer två till innan listan blir komplett den 14:e september.
  Tadeusz Różewicz hade jag bara läst enstaka dikter av tills boken "recycling" kom ut 2012. Jag fascineras framför allt av hans litterära grundform: enkelt, avskalat och bångstyrigt opoetisk. Är det något författarskap som jag skulle vilja ha en litteraturvetares syn på, så är det hans.

50-listan : Plats 17

Recycling : nyare dikter / Tadeusz Różewicz ;
i urval och översättning av Irena Grönberg och Tomas Håkanson
Stockholm : Tranan, 2012

Uppenbarelsen, av Tadeusz Różewicz (1921-2014)

när poesin uppenbaras
väcker det panik
hos en människa
full av liv

skimret av ett ord
som förgyllts i mörkret
eldtungan
över det tysta huvudet

de jämnårigas huvuden
rullade vidare
biljardkulor
på en grönskande äng

en ung människa
stöter bort de bevingade orden
ler
rycker på axlarna

jag ogillar poesi säger han
vad ska jag med den till
han är vilsen lämnar
barndomshemmet

trött av vandringen
knäböjer han över spegeln
uppskrämd flyr han
och blir plötsligt poet

blir förälskad
i sig själv
uppslukas av horror vacui
poeten fyller
tomrummet med ord
öser ur källan
till dess att han når
stenen
på vägen tappar han orden
blir blind tänder ett gult
litet ljus
inför den väldiga solen

källan där den levande
poesin springer fram
ligger strax intill

mörka figurer
tvättar händerna där
sköljer av blodet

en herrelös hund
lapar i tystnaden
vatten