Matchen idag är en ren generationskamp. Mexiko ställer upp med en fyrtiotalist och en femtiotalist. Tyskland har en sextiotalist och en som är född 1980. Här följer korta biografier.
***
Homero Aridjis (f. 1940), kommer från Contepec i Michoacán, är poet och romanförfattare. Han utbildade sig till journalist och medverkar regelbundet i en rad tidningar och tidskrifter. Han kom dock tidigt in på den diplomatiska banan och har tjänstgjort i en rad olika länder, bl. a. som ambassadör i Schweiz.
Aridjis debuterade 1966 med diktsamlingen Gambito de caballo de Troja. Hans första roman utkom 1978, Noche de independencia. Aridjis är även miljöaktivist och fanns med bland grundarna av Grupo de cién (1985), som består av 100 kända konstnärer och intellektuella som är engagerade i diskussioner kring miljöproblemen. Han var också ordförande i internationella Pen-klubben mellan 1997 och 2003. Källa: Världslitteratur.se
*
Pura López-Colomé föddes 1952 i Mexico City, tillbringade en del av sin barndom i Mérida, Yucatan och spenderade sin High school-period i USA. Hon studerade litteratur vid Universidad Nacional Autónoma de México. Hon har publicerat litterär kritik, dikter och översättningar i en kolumn för tidningen Unomásuno. Engelska översättningar av hennes arbete inkluderar No Shelter: Selected Poems (Graywolf Press, 2002) och Aurora (Shearsman Books, 2008) och Watchword (Wesleyan University Press, 2012). Källa: Poetry Foundation
Till semifinalen har jag hämtat Mexikos dikter från böckerna:
An angel speaks : selected poems / Homero Aridjis ; introduction by JMG Le Clézio. London : Swedenborg Society, 2015.
Watchword / Pura López-Colomé. Translated by Forrest Gander. Middletown, Conn. : Wesleyan University Press, 2012.
***
Volker Sielaff föddes 1966 i Sachsen, Tyskland och bor i Dresden, där han arbetar som poet och prosaförfattare. Hans dikter, essäer och kritik har dykt upp i olika publikationer, och hans dikter har översatts till tio olika språk, inklusive engelska, franska, italienska och tjeckiska. Hans arbeten ingår i antologin, Twentieth Century German Poetry, utgiven av Farrar, Straus och Giroux (New York, 2005) och av Faber och Faber (London, 2005) och hans diktsamling, Postkarte für Nofretete, tilldelades Lessingpriset 2005. Källa: www.no-mans-land.org/volker-sielaff/
*
Nora Gomringer är född 1980 och bosatt i Bamberg, Tyskland. Med sju diktsamlingar och därtill sin starka scenutstrålning tillhör hon de mest omtalade och erkända poeterna i sin generation. Hennes första diktsamling på svenska är Men säg nåt om natten då (10TAL Bok, 2011) i översättning av Cecilia Hansson.
Nora Gomringer är en omtyckt performancepoet och flerfaldig Poetry Slam-mästare. Hennes poesi gör sig dock bäst i bokform, där hon gärna skriver om det tyska språket, hur det en gång förförde och förfärade en hel värld, och använder samtidigt humorn som helande kraft. Bland sina många litterära priser mottog hon som yngsta författare någonsin det prestigefyllda språkpriset Jacob-Grimm-Preis, 2011. Hennes senaste diktsamling, Monster Poems, utkom 2013 i Tyskland.
Källa: http://10tal.se/en/authors/nora-gomringer/
Det tyska parets dikter är hämtade från:
No man's land : New german literature in english translation. (Webbjournal; www.no-mans-land.org ; issue 8.)
Twentieth-century German poetry : an anthology. Edited by Michael Hofmann. New York : Farrar, Straus and Giroux, 2008.
Men säg nåt om natten då / Nora Gomringer ; översättning: Cecilia Hansson. Stockholm : Tidskriften 10Tal / Föreningen Pomona, 2011.
***
Det blev en rätt hygglig inledning på den här fajten. Aridjis fick tre poäng för sin dikt "Winds of stone", en betraktelse över livets början och dess slut. Jag brukar inte redovisa temat för respektive halvlek eftersom det är ett ganska "löst" riktmärke jag använder mig av. Men då jag tycker att Aridjis resp. Gomringers texter (hon fick full pott) är så följdriktiga för Tema : Rocks (klippor, stenar) gör jag ett undantag.
Nora Gomringers texter är ofta uppbyggda som ett enda flöde, inte så märkligt eftersom hon är en framgångsrik Slam-poet. När det funkar blir det riktigt bra, men det kan också bli rörigt och lite konstlat ibland. I nedanstående text fungerade det, tycker jag. Ställningen i halvtid: 4-4.
 |
| Nora Gomringer (Creative Commons: by N. Gomringer) |
Jag är den ihopsamlade, av Nora Gomringer
(Ur Men säg nåt om natten då ; översättning: Cecilia Hansson. Stockholm : Tidskriften 10Tal / Föreningen Pomona, 2011.)
Jag är den ihopsamlade, hamsterkvinnan, som sedan år tillbaka, sedan år och dag samlats på land, sparats i kinderna, östs ur de fulla källorna, nedsänkts i tomheten. Jag är den av sand och knotor och av sten och ben ihopsamlade. Jag är anhopningen, förstärkningen i tygstycket. Jag är det faderliga, moderliga, det broder-systerliga. Jag är det vänskapliga, det allmänna och ljuva. Jag är den som lystrar till mitt namn. Jag är det genetiska och det förgångna. Jag är detaljen och pluralen. Jag är den ändliga och otidsenliga, det framtagna och det som släppts lös. Jag är den ihopsamlade och det som infinner sig när man tagit bort tingen. Jag är ditt och mitt och en illusion i dina ögon. Jag är den ena illusionen. Jag är en arkivering, en ravin och ett flackland, en sträckning och dess sträcka. Jag är och jag är och jag blir och blir och kommer att vara.
***
I andra halvlek tyckte jag att Gomringers text blev mer ordlek än dikt och därför fick hon ingen poäng. Det mexikanska laget fick åter fyra poäng, varav tre till Pura López-Colomé för hennes "Echo". När jag nu vid publiceringen åter läser dikten så tänker jag att den borde nog fått fyra. Halvleken slutar 4-2 till Mexiko och de tar hem matchen med 8-6. Bienvenido a la final, Pura y Homero.
 |
| Echo statue. Miklós Borsos work, 1985 |
Echo, by Pura López-Colomé
(From Watchword / Pura López-Colomé. Translated by Forrest Gander. Middletown, Conn. : Wesleyan University Press, 2012.)
It would not sound so deep
Were it a Firmamental Product—
Airs no Oceans keep—
—Emily Dickinson
Afloat between your lens
and your gaze,
the last consideration to go
across my gray matter
and its salubrious
deliquescence
is
whether or not I’ll swim,
whether I’ll be able to breathe,
whether I’ll live as before.
I’m caught in the bubble
of your breath.
It locks me in.
Drives me mad.
Confined to speak alone,
I talk and listen,
ask questions and answer myself.
I hum, I think I sing,
I breathe in, breathe in and don’t explode.
I’m no one.
Behind the wall
of hydrogen and oxygen,
very clear, almost illuminated,
you allow me to think
that the Root of the Wind is Water
and the atmosphere
smells of salt and microbes and intimacy.
And in that instant comes
the low echo
of a beyond beyond,
a language archaic and soaked
in syllables and accents suited
for re-de-trans-forming,
bringing light,
which brings out
melanin
from beneath another skin:
the hollow of a voice
which speaks alone.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar