Glädjekällan ger en bitter eftersmak

  Det händer många positiva saker i mitt privatliv för tillfället, men dessa innebar också att höstlovet drog snabbt förbi och att min ambition att läsa veckans berömda roman, Gravitationens regnbåge, stannade vid en förhoppning. Jag ska ändå försöka redogöra lite för handlingen och ge er tre diktutdrag som författaren hänvisar till i boken.

Gravitationens regnbåge / Thomas Pynchon ;
översättning: Hans-Jacob Nilsson.
Stockholm : Bonnier, 1996.
Originalutgåvan "Gravity's rainbow" gavs ut 1973.

  "Thomas Pynchons romaner är konstruerade kring besynnerliga och oväntade samband som sådana, vilket också ökar ens uppmärksamhet och känslighet för dem. Såtillvida påminner de om hur stjärnbilder friläggs och urskiljs som ”tecken” på natthimlen.

  I ”Gravitationens regnbåge”, som inledningsvis utspelar sig i London under blitzen, beskrivs hur huvudpersonen Tyrone Slothrop, amerikansk underrättelseofficer som har i uppdrag att dokumentera V2-raketernas förödelse, fördriver tiden på sitt kontor med att på en Londonkarta klistra upp stjärnor för varje erotisk erövring. För varje ny brud en stjärna på kartan: pin-up-stars på ungkarlens himmel ...

  Nu visar det sig att Slothrops stjärnor i förväg markerar V2-raketernas nedslagsplatser; Slothrops stjärnkarta överensstämmer exakt med raketbombernas spridning över London.

Mittelbau-Dora, var ett tyskt koncentrationsläger
och underjordisk raketfabrik belägen norr om Nordhausen.

  Pynchon tar fasta på det faktum att det koncentrations- och slavarbetsläger där den tyska V2-raketen tillverkades låg insprängd i berget i Nordhausen i Harzbergen nära Brockberget, dit häxorna i den tysk-germanska mytologin tog sig, och där enligt tyska medeltidslegender fru Venus härskar och lockar män i fördärvet ..." Citat ur När Venus ställer sig framför Apollo, av Magnus Bergh. Artikel i Svenska Dagbladet, 2012-06-05.

**

  Den poet som bidrar med flest citat i boken är Rainer Maria Rilke. I de inledande Tysklandsrapporterna i del ett av Gravitationens regnbåge citeras den "Tionde elegin" (ur Duinoelegier).

Tionde elegin (utdrag), av Rainer Maria Rilke
(från Duinoelegier ; [tolkning av Camilla Hammarström]. Stockholm : Lejd, 2010.)

...

Men vidare måste den döde, och den äldre Klagan
för honom under tystnad ner i dalens klyfta,
där den skimrar i månskenet:
glädjens källa. I vördnad
benämner hon den, säger: - Hos mänskorna
är den en bärande ström. -

Stående vid bergets fot.
Och där omfamnar hon honom, gråtande.

Ensam går han dit bort, in bland ursorgens berg.
Och inte ens hans steg ekar ur det klanglösa ödet.

*

Men om de ändlöst döda ville väcka en bild i oss,
se, då visade de kanske på den kala hasselns
nakna hängen, eller
månne regnet som faller över mörkt jordrike om våren. -

Och vi, som tänker på lyckan som
stigande, förnam en rörelse,
närmande sig bestörtning,
när något lyckligt faller.

***

  Upplösningen i den fjärde delen inleds med att Slothrop befinner sig i bergen i den tyska efterkrigszonen och har ett munspel i handen. Han hör, och reflekterar över hur vattenströmmarna i bäcken påminner om musik. I det stycket har Pynchon en referens till Sonetterna till Orfeus, av Rilke. Jag väljer att publicera den engelska versionen av Andra delens, Tjugonionde sonett.

Quiet friend who has come so far [Part Two, Sonnet XXIX]
(from In praise of mortality : selections from Rilke's Duino elegies and Sonnets to Orpheus. Translated and edited by Anita Barrows and Joanna Macy. New York : Riverhead Books, 2005.)

Quiet friend who has come so far,
feel how your breathing makes more space around you.
Let this darkness be a bell tower
and you the bell. As you ring,

what batters you becomes your strength.
Move back and forth into the change.
What is it like, such intensity of pain?
If the drink is bitter, turn yourself to wine.

In this uncontainable night,
be the mystery at the crossroads of your senses,
the meaning discovered there.

Okertal i Sachsen, Tyskland

And if the world has ceased to hear you,
say to the silent Earth: I flow.
To the rushing water, speak: I am.

***

  I slutet på ”Gravitationens regnbåge” tänker Slothrop ångerfullt på sina eskapader i den tyska efterkrigszonen: ”Det bästa du kan likna dig vid är Tannhäuser, den sjungande dumskallen – du har varit under ett berg i Nordhausen /…/ nån Venus i nåt berg” – och på Venusnjutningarna: ”Somliga av oss älskar att lockas in under berg”. Citat ur När Venus ställer sig framför Apollo, av Magnus Bergh. Artikel i Svenska Dagbladet, 2012-06-05.

  Boken avslutas med en dikt (Pynchon's egen, tror jag) vars tankegångar påminner om zen-buddhism.

Det finns en Hand som vänder tiden,om än ditt Timglas runnit ut,
tills Ljuset som har Tornen slagit
funnit var sista Förtappad själ ...
Tills ryttarna i vår drabbade Zon
har somnat bredvid varje vägren,
med ett ansikte på varje berg
och en Själ i varje sten.