Eufori är känslan vi söker i Parken

  Efter några dagars slit är nu bostadsflytten genomförd och jag kan ge "Poetry with Blues" lite kvalitetstid. I kväll står Sverige och Danmark mot varandra igen. Jag hoppas att domaren inte får en avgörande betydelse. När det gäller bloggens landskamp så kan den sammanfattas i en fråga: Vem vann egentligen?

  Danmark fick flest tyckarröster men Sverige vann tre av de fem duellerna. Så här slutade det hela.

Naja Marie Aidt - Lina Ekdahl, 3-0 till danskan
Marina Cecilie Roné - Lotta Olsson, 2-1 till Lotta
Pia Tafdrup - Katarina Frostenson, 3-0 till danskan
Pia Juul - Ingela Strandberg, 2-1 till Ingela
Ursula Andkjaer Olsen - Katarina Kieri, 2-1 till Katarina

***

  Som uppvärmning till kvällens drabbning ger jag er den klassiska Boye-dikten som Tommy Svensson reciterade under fotbolls-VM i USA 1994. Den passar extra bra nu när jag brutit upp från mitt liv i Märsta.
  Därefter följer jag upp med min favorit bland de svenska poeterna. Dikten "Eufori" av Gunnar Ekelöf är bland det vackraste som någonsin skrivits på svenska.

Thomas Ravelli
Foto: Sveriges Radio

I rörelse, av Karin Boye (1900-1941)
(ur Härdarna : dikter. Stockholm : Bonnier, 1927.)

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

***

Eufori, av Gunnar Ekelöf (1907-1968)
(ur Färjesång. Stockholm : Bonnier, 1941.)

Du sitter i trädgården ensam med anteckningsboken, en smörgås, pluntan och pipan.
Det är natt men så lugnt att ljuset brinner utan att fladdra
sprider ett återsken över bordet av skrovliga plankor
och glänser i flaska och glas. 

Aftonrodnad över insjölandskap
Mauritz Lindström

Du tar dig en klunk, en bit, du stoppar och tänder din pipa.
Du skriver en rad eller två och tar dig en paus och begrundar
strimman av aftonrodnad som skrider mot morgonrodnad,
havet av hundlokor, skummande grönvitt i sommarnattsdunklet,
inte en fjäril kring ljuset men körer av myggor i eken,
löven så stilla mot himlen . . . Och aspen som prasslar i stiltjen:
Hela naturen stark av kärlek och död omkring dig.

Som vore det sista kvällen före en lång, lång resa:
Man har biljetten i fickan och äntligen allting packat.
Och man kan sitta och känna de fjärran ländernas närhet,
känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början,
känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst,
känna hur död och liv är starka som vin inom en!

Ja, vara ett med natten, ett med mig själv, med ljusets låga
som ser mig i ögonen stilla, outgrundligt och stilla,
ett med aspen som darrar och viskar,
ett med blommornas flockar som lutar sig ut ur dunklet och lyssnar
till något jag hade på tungan att säga men aldrig fick utsagt,
något jag inte ville förråda ens om jag kunde.
Och att det porlar inom mig av renaste lycka!

Och lågan stiger . . . Det är som om blommorna trängde sig närmre,
närmre och närmre ljuset i skimrande regnbågspunkter.
Aspen skälver och spelar, aftonrodnaden skrider
och allt som var outsägligt och fjärran är outsägligt och nära.

Jag sjunger om det enda som försonar,
det enda praktiska, för alla lika.