Stjärnhimlen, del 2 - Stenbocken

  I första avsnittet av "Stjärnhimlen" beskrevs amatörastronomernas intressantaste stjärnbild, den ljusstarka Skytten. I kväll rör vi oss fem grader närmare den himmelska ekvatorn och hamnar i Stenbockens stjärnhop (lat. Capricornus).

  En del astronomer hävdar att Stenbocken är den äldsta av alla stjärnbilder. Vi vet att dess ljussvaga stjärnor var kända redan under den sumeriska högkulturen, och att bilden gick under namnet Getfisken. Det är inte konstigt i sig, eftersom solens position vid vintersolståndet har förändrats över tid. För tusentals år sedan befann sig solen inom Stenbockens bild vid vintersolståndet, numera befinner den sig i Skyttens stjärnbild.

  Långt senare kopplade de antika grekerna ihop stjärnbilden med sin gud, Pan. Myten säger:

  En dag vilade sig guden Pan vid en flodbädd när det hemska odjuret Tyfon dök upp. Pan räddade sig ner i vattnet och förvandlade sig till en fisk, men allt gick så fort att endast underkroppen förvandlades och blev till en fiskstjärt. Resten blev som förut, en get med horn och bockskägg. När Pan återkom från vattnet fann han en orörlig Zeus. Pan och Hermes hjälptes åt att rädda den store gudens muskler, och som tack för rådigheten förevigade Zeus honom på stjärnhimlen. Källor: Alla våra stjärnbilder (Liber, 1995) och Astronomica (h.f. ullmann, 2012)

*

  Här kommer en något svårtolkad dikt av Judith Beveridge.

Capricorn (two verses and some more), by Judith Beveridge (f. 1956)

(from Wolf notes. Artarmon, N.S.W. : Giramondo Pub. Co., 2003.)

Through the end of an old Coke bottle he tracks 

   the flight of a petrel, until it is tattered by 

sea-wind and another blurred mintage of the sun. 

   Along the pier, he hears the men with their 

reels, with their currency of damp sand. His rod 

   quivers – weighted not with fish, but with 

the names of storms: Harmattan, Vendavales –

    turbid winds running the vanguard of 

dangerous straits. He kicks at a pile of fishscales: 

   galleon ballast, a hoard of ducats spilled 

from an old Dutch dogger. The men will soon 

   chase him off, this raucous hero plundering 

brigs. But now the bottle is a horn into which 

   he pours so much breath, and the air has 

a tone borrowed from a blowhole, from wind 

   singing through a bridge's rusting struts.

***

  Stenbockens stjärntecken sträcker sig från 22/12 till 19/1. Personer födda i Stenbockens tecken sägs vara självständiga, och de har ingenting emot att vara för sig själva. Det låter som urtypen för en poet, eller hur?!

  Mina Loy (27/12 1882 - 25/9 1966) är en av de legendariska gestalterna från den tidiga modernismen. Född i England kom hon att spela biroller inom såväl den italienska futurismen som den amerikanska modernismen och det internationella författarlivet i efterkrigstidens Paris. Hon var konstnär och författare, framför allt jazzålderns poet, och det finns en energi, ordglädje och kvinnlig självmedvetenhet i hennes författarskap som gör hennes dikter sällsynt levande. Källa: Ellerströms förlag, förordet till nedanstående bok

Kärlekssånger till Joannes, av Mina Loy

(ur Baedeker för månresenärer : dikter / Mina Loy ; i översättning och med förord av Gunnar Harding. Lund : Ellerström, cop. 2006.)

20.

Låt Glädjen gå med tröstens vingar
För att fläkta vem hon vill

*

21.

Jag staplar upp nätter mot dig
Tunga av blomklockans mardrömmar

Travade middagshöjder
Krökta mot solens
Solitära
Kärna

***

  Kvällens andra "Stenbocken-poet" är den mycket älskvärda och coola 82-åringen, Anne Stevenson. Hon var en begåvad pianist och cellist fram till det upptäcktes att hon var på väg att förlora sin hörsel. Hon valde då att satsa på en författarkarriär i stället. 

  Jag måste säga att jag har svårt att se henne "vara för sig själv", i den mening som astrologerna beskriver en typisk Stenbock, även om hon själv antytt att de två misslyckade äktenskapen fått henne på andra tankar.

  Så här uttrycksfullt har hon beskrivit sin hörselnedsättning.

What I miss, by Anne Stevenson (f. 3/1 1933)

(from Poems, 1955-2005. Tarset, Northumberland : Bloodaxe Books, 2004.)

What I miss

is some hexagonal white seal
like a honey cell.
Silence I miss:
the hand on the fiddle
muting the vaulted arrogance
it raises;
the crowded hush
of the conductor's lifted wand,
then the chorale
walking with little empty breaths
though air it praises.

My air is noises
amplified by an ugly pink
barnacle in my ear.
All the music I hear
is a tide dragging pebbles
to and away in my brain.
Sphered, the harmonies fall,
mutate, abort. Emptiness
is like rain
in my insomniac city,
ceaseless and merciless.