 |
| Vi på Saltkråkan (TV-serie 1964) |
*
Vad kvinnor sagt om idéer och galenskap
"Det är med idéer som med småbarn. Man tycker bäst om sina egna." Moa Martinson
Moa Martinson (egentligen Helga Maria Swartz), svensk författare, född 1890 i Vårdnäs i Östergötland som dotter till en ogift textilarbeterska. Hon växte upp i statarmiljö - styvfadern var lantarbetare på gårdarna runt Norrköping. Hennes skolgång bestod endast av folkskola och först i vuxen ålder utbildade hon sig till kallskänka. 1910 gifte hon sig med grovarbetaren Karl Johansson från Ösmo på Södertörn och fram till 1916 fick hon fem söner. De två yngsta omkom tragiskt i en drunkningsolycka 1925 och maken tog sitt liv 1928. Under sitt dopnamn Helga - hon började kalla sig Moa först efter 1927 - medarbetade hon från 1922 i den syndikalistiska och anarkistiska pressen. 1927 träffade hon den 14 år yngre författaren Harry Martinson, då en fattig, kringluffande poet. De gifte sig 1929 och var sedan bosatta i ett torp i Sorunda. Dit kom ofta flera andra proletärförfattare på besök, bl.a. Ivar Lo-Johansson som långt senare skrev om makarna Martinsons äktenskapsproblem i boken "Tröskeln" (1982) - äktenskapet upplöstes officiellt 1941.
Utöver sitt med tiden omfattande författarskap, totalt skrev hon ett tjugotal böcker, var Moa Martinson också verksam i en rad offentliga sammanhang, ofta av politisk karaktär. Hon utgav en enda diktsamling, "Motsols" (1937), från vilken nedanstående dikt är hämtad. Källa: Alex författarlexikon
Neuros (VI), av Moa Martinson (1890-1964)
(ur Motsols. Stockholm : Tiden, 1937.)
 |
| Tjäder |
I början av skräckdrömmarnas år gick sju tjädrar på en äng. De var blå som det blåa i vingarna på anddrakar, men de var ändå tjädrar. Drömmen bestämde så.
Luften över ängen var klarblå, gräset var grönblått. Ur sina vingar plockade fåglarna blekblå blommor och lade på ängen.
Långt borta lyste över ett vågigt krön en blå dimma, allt dallrande i det blåas alla nyanser.
Fåglarna plockade blommor, blomma efter blomma, ur sina fjädrar och lade på ängen. Det var den vackraste dröm jag haft i dröm och i vaka. Den hjälpte mig genom skräckdrömmarnas år. Varje afton väntade jag på den drömmen: lugnet på den blåa ängen, de tysta fåglarna.
Men drömmen kom aldrig igen.
***
"Bara de kloka är i besittning av idéer. De flesta människor är besatta av idéer." Mary Elizabeth Coleridge
Mary Elizabeth Coleridge (1861 - 1907) var en brittisk romanförfattare och poet som också skrev essäer och recensioner. Hon undervisade vid London Working Women's College i tolv år från 1895 till 1907. Hon skrev poesi under pseudonymen Anodos.
Hon reste vida omkring i hela sitt liv, även om hennes hem var i London, där hon bodde med sin familj. Hennes far var Arthur Duke Coleridge som tillsammans med sångerskan Jenny Lind, var ansvarig för bildandet av London Bach Choir 1875. Andra vänner till hennes familj var Robert Browning, Lord Alfred Tennyson, John Millais och Fanny Kemble. Källa: Wikipedia
Beware!, by Mary Elizabeth Coleridge
(from The collected poems of Mary Coleridge / edited, with an introduction, by Theresa Whistler. London : Hart-Davis, 1954.)
Her yellow hair is soft, and her soft eyes
Are as the dove's for meekness. Only feel
The softness of the hand in mine that lies!
The sheath is velvet, but the sword is steel.
Soft are her footsteps; and her low replies
The lover's woe like softest music heal.
Ah, let him still remember and be wise,
The sheath is velvet, but the sword is steel!
***
"Något budskap har jag inte. Men jag vill gärna sprida en allmän tolerans för mänskligt vansinne." Astrid Lindgren
 |
| Astrid Lindgren (1907-2002) |
Astrid Lindgren, född och uppvuxen på gården Näs, strax utanför Vimmerby i Småland. Föräldrarna, Samuel August och Hanna Ericsson, var lantbrukare. Efter realexamen 1923, med svenska som bästa ämne, arbetade Astrid Lindgren som korrekturläsare på Wimmerby Tidning. Hon skrev också notiser och små reportage. 1926 flyttade hon till Stockholm för att utbilda sig till sekreterare. Samma år födde hon sonen Lars (död 1986), som de första åren bodde i fosterfamilj. 1928 anställdes hon som kontorist på KAK. Där träffade hon också sin blivande man, kontorschef Sture Lindgren (död 1952). Paret gifte sig 1931 och tre år senare fick Astrid sitt andra barn, dottern Karin. 1941 flyttade familjen till en större lägenhet på Dalagatan med utsikt över Vasaparken. Där förblev Astrid Lindgren sedan bosatt hela sitt liv. Vid debuten 1944 var hon 37 år och hemmafru men två år senare anställdes hon som chef för Rabén & Sjögrens barnboksavdelning, en avdelning om hon sedan förestod fram till 1970.
För många svenskar i alla åldrar har miljön i Astrid Lindgrens böcker blivit sinnebilden för Barndomen, som man drömmer och önskar att den var. Inte minst har Ilon Wikland, som illustrerat många av hennes böcker, bidragit till detta. En lång rad av böckerna har under årens lopp också filmatiserats, både som TV-serier och långfilmer. "Vi på Saltkråkan" blev en stor succé på 60-talet. Pippi, Emil, Madicken, Bullerbyn, Lotta på Bråkmakargatan, Bröderna Lejonhjärta och Ronja rövardotter har också filmatiserats och nya filmer tillkommer alltjämt. Källa: Alex författarlexikon
Astrid Lindgren gav inte ut någon diktsamling, men i flera av hennes böcker finns ljuvliga, nästan poetiska, textavsnitt. Följande utdrag från Vi på Saltkråkan, från 1964, är ett sådant.
Ibland är det som om livet plockade ut en av sina dagar och sa: "Dig ska jag ge allt! Du ska bli en av de där rosenröda dagarna som skimrar i minnet när alla andra är glömda."
Det här är en sådan dag.
Inte för alla människor naturligtvis.
Många, många gråter just nu och kommer att minnas
den här dagen med förtvivlan, det är underligt att tänka sig.
Men för oss Melkersons i Snickargården på Saltkråkan är det här en dag så bubblande full av lust och fröjd och glans och glädje, så jag vet inte vad vi ska ta oss till med den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar