Tove Ditlevsen (1917-1976)
 |
| Tove Ditlevsen (1939) Foto: Gyldendals Billedbibliotek |
Tove Ditlevsen växte upp i arbetarstadsdelen Vesterbro i Köpenhamn. Tove Ditlevsens far arbetade som eldare; han var klassmedveten, läste Gorkij och hade en bild av Thorvald Stauning, socialdemokratins ledare, på väggen. Han satte en ära i att försörja familjen så att modern kunde ägna sig helt
åt de två barnen och hemmet.
Efter avslutad skolgång (det blev inget gymnasium för Tove) började hon arbeta på kontor 1932, men var tidigt inställd på att skriva och fick sin första dikt publicerad i de unga lyrikernas tidskrift Vild Hvede, 1937. Under åren 1937-38 fick Tove Ditlevsen fler än tio dikter publicerade i tidskriften. Jag har inte haft tid att eftersöka dem eftersom tidskriften inte finns bevarad i något svenskt bibliotek. Dikten, "Til mit døde barn", publicerades senare i debutboken "Pigesind" ('Flicksinne'), 1939. Källor: Nordisk kvinnolitteraturhistoria del 3. (Wiken, 1996), Alex författarlexikon och Til døden os skiller : et portræt af Tove Ditlevsen / Jens Andersen (Gyldendal, 1997)
I original är diktens verser fyraradingar med slutrim, men i Lise Busk-Jensens översättning förekommer inga rim.
Dikten tros handla mer om dikt än om moderskap och död eftersom hon inte hade någon egen erfarenhet av moderskap. Däremot miste hennes mamma ett dödfött barn när Tove var sex år.
Till mitt döda barn, av Tove Ditlevsen
(ur Nordisk kvinnolitteraturhistoria. Bd 3,Vida världen : 1900-1960 /redaktion: Margaretha Fahlgren ...; Höganäs :Wiken,Cop. 1996.)
Aldrig hörde jag din späda stämma,
aldrig såg jag dina bleka läppars leende,
men pytte, pyttefötternas spark
kommer jag aldrig någonsin att glömma.
Du var allt mitt hopp och all min glädje,
skyddad låg du i mig, –
all min längtan, livets stora dröm.
– Å – och dina fötter var så små.
Vi har varit ett i många dagar,
all min näring har vi delat.
Vad kan du och jag väl rå för,
att vi bägge två var alltför svaga.
Lilla barn, nu ska du aldrig märka
livets heta puls i gott och ont. –
Strunt i det och sov nu gott min gosse,
vi får böja oss för de starka.
Se, jag kysser dina kalla händer,
glad att jag ännu en stund kan nå dig,
stilla kysser jag dig, utan tårar, –
fast med gråten i halsen.
När de kommer med den vita kistan,
ska du inte vara rädd, jag går med dig
i din lilla silkesskjorta ska jag klä
dig för första – och allra sista gången.
Jag vill leka att du har levt i några dagar,
jag vill låtsas att du har lett åt mig,
och att din lilla mun har diat mina bröst,
och tömt dem till sista droppen.
Å, så högt männen med kistan klampar,
bröstet spänner meningslöst emot dig.
Lilla barn, min gyllene döda dröm. –
Dina fötter kysser jag och gråter.
***
Dansrestauranger, arbetslöshet och politiskt engagemang var väsentliga element i Ditlevsens barndomsmiljö. Hon återkom ständigt till den rädsla och skam som orsakades av arbetslöshet och fattigdom.
”Den nedärvda fattigdomen sitter alltid i hos en människa som en obestämbar lukt som aldrig går ur, hur mycket rikedom och anseende man än skaffar sig” (Parenteser, 1973).
Tove Ditlevsen tillbringade barndomen i en liten lägenhet tillsammans med modern eller på bakgården bland avträden och soptunnor tillsammans med gatans andra flickor. Källa: Nordisk kvinnolitteraturhistoria del 3.
Jag är osäker på om Tove växte upp på Istedgade, eller Hedebygade som ligger en bit därifrån. Båda uppgifterna förekommer i mina källor.
Såväl i romanform (Barndommens Gade, 1943), som i den långa tredelade dikten "Barndommens gade", har hon beskrivit uppväxten i Vesterbro. Trots att dikten finns med i hennes andra diktsamling, och alltså är ett senare alster, så väljer jag att publicera diktens första del. Jag känner dessutom att jag måste publicera den på danska, hoppas ni har överseende med det.
 |
| Istedgade (1938) |
Barndommens gade (del I), av Tove Ditlevsen
(ur Lille Verden : digte. København : Athenæum, 1942.)
Det stormer derude - far hen, far hen,
lad faldne de visnede blade,
det stemmer så godt med mit sind i dag
at længes mod barndommens gade.
Når regnen siled, og stormen peb
og alle, der kunne, blev hjemme,
da gik vi og drev mellem død og forfald
i dage jeg aldrig vil glemme.
Vi var et par stykker der stod i en port,
der var kedeligt oppe i stuen,
og halvvoksne drenge kom slentrende til,
de grined og letted på huen.
Så råbte vi op - i cigaretternes glød
brændte røde huller i tågen,
og det blev sent i den mørke port,
men gaden var altid vågen.
Der strømmed musik fra "Den lille Café",
vi stirred forslugent derover,
hvor længtes vi blindt mod det grådige liv,
der leves, mens byen sover.
Vi rykkede sammen og sludred om mænd
og kvinder i fest og silke,
og hvergang døren derovre gik,
stod vore øjne på stilke.
Og stormen hyled sin klagesang,
og vi var så altfor unge,
og bag den frække og rå jargon
var hjerterne urotunge.
Så søgte vi sammen, som alt liv gør,
og mørk var den første lykke,
så ondt et vårbrud en nat i høst,
vi lever endnu i dens skygge.
Vi skiltes snart og gik hver sin vej,
det meste blev glemt med tiden,
vi delte den første smerte og fryd
og så aldrig hinanden siden.
Det regner og stormer - far hen, far hen,
lad falde det gode og glade,
det stemmer så godt med mit sind i dag
at længes mod barndommens gade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar