torsdag 16 juni 2016

"Poetry is where we are ourselves"

  Förra veckans Utblick uteblev, dagens handlar om Pulitzer-juryn; en ny bok från Catharina Gripenberg och ett irländskt diktpris.

***


  Jag har inte för avsikt att redovisa alla litterära priser som finns i världen och jag har redan undanhållit information om årets Pulitzer-vinnare (Peter Balakian, 'Ozone Journal'). Idag vill jag lyfta fram en nyinvald representant till the Pulitzer-board, nämligen Elizabeth Alexander. Hon har förekommit tidigare i bloggen. Nedan får ni hennes "poesiförklaring".

  Nästa år är det hundra år sedan Pulitzerpriset instiftades. Poesikategorin har inte funnits med så länge, men jag tänker ändå ge er några tidigare vinnare under bloggsäsongen 2017.



Ars Poetica #100: I Believe, by Elizabeth Alexander (f. 1962)
(from American sublime : poems. St. Paul, Minn. : Graywolf Press, 2005.)

Poetry, I tell my students,
is idiosyncratic. Poetry

is where we are ourselves

(though Sterling Brown said

“Every ‘I’ is a dramatic ‘I’”),

digging in the clam flats

for the shell that snaps,

emptying the proverbial pocketbook.

Poetry is what you find

in the dirt in the corner,

overhear on the bus, God

in the details, the only way

to get from here to there.

Poetry (and now my voice is rising)

is not all love, love, love,

and I’m sorry the dog died.

Poetry (here I hear myself loudest)

is the human voice,

and are we not of interest to each other?

***

  Även Catharina Gripenberg (f. 1977) har förekommit förut i bloggen. Hon var en del av serien "Poeten och Översättaren" när jag porträtterade dansken Per Højholt (läs mer här).

  Istället för att upprepa de biografiska uppgifterna om Catharina Gripenberg väljer jag att citera ur Marit Lindquists recension av den nya boken.

"I Catharina Gripenbergs lyrik krockar olika språkliga idiom – det exakta och nyktra språket i handbokens faktarutor stöts och blöts mot verkligheten och diktjagets upplevelser och erfarenheter. Oväntade tankesprång varvas med spännande associationsflöden.

På samma sätt som det finns en oro i landskapet finns det något undanglidande i själva språket som kräver en uppmärksam läsning.

Om tonen och känslan i Catharina Gripenbergs tidigare verk varit lekfull (åtminstone på ytan) kan man konstatera att Handbok att bära till en dräkt kännetecknas av en betydligt dovare klang. Samlingen är en labyrintisk vandring som gäckar och utmanar sin läsare." Svenska Yle, maj 2016.

  Jag har bara läst hennes två senaste böcker och jag tycker Handbok att bära till en dräkt är den bättre av dem.


(Ur Handbok att bära till en dräkt av Catharina Gripenberg. Helsingfors : Schildts & Söderströms, 2016.)

DU SÄNKS SVAGT PRASSLANDE NER

Kapitäl, kranslister, eller liknande, bör finnas i bakgrunden.

Håll räfflor, pressveck, i linje.

Uppvisa neutralitet mellan hjässa och hakspets.

Håll huvudet osmyckat fram. Lugna vindlingar (inga sällskap av akantusblad som klättrar upp och smyckar).
Håll fram ditt ansikte och glöm för en stund allt överväldigande, stilar, epoker.

Du håller fram ditt ansikte, försöker bevara det neutralt, men beskriver förskönande när du framlägger det och återger
sedellik hal papperskvalitet
    finkänsligt stansade hål längst ner
den förstärkta pärmens beskaffenhet    de dekorativa koderna
    en mörkt blå bemyndigande polisenhet
och i fonden en ö med björkar reflekterade i intygat vatten, stigande öppnande svanar.


:::

Svalt papper lägger sig, löper längs.
Du har lirkat loss pannan från dyrt papper, förskönat, övertygat, skogar, sjöar.

Du lutar centralt över boken, slätar ut ansiktsuttryck, som har nära till oförglömliga intryck.
Kilometrar knycklas långsamt upp.


***

  Den 26 maj förkunnades årets vinnare av Trócaire and Poetry Ireland competition. I klassen "Adult Published Poets" gick segern till den här dikten:

Cast away, by Nicki Griffin
(Published in Forced to flee - 'This is our exodus'.)

Syrian refugees and migrants pass through Slovenia, 23 October 2015

She cries each night in the dark of the tent,
not because she’s cold and dismayed,
                                             though she is;
not because she fears to eat alien
flavours doled out from canvassed kitchens
                                             though she does;
not because mud grabs her feet, makes her think
of devils holding fast, pulling her underground,
                                             though it does;
she cries  for the goat we left behind, which she loved,
                                             whose milk she drank
                                             in the slant of the morning sun

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar