The world could be otherwise

  Veckans bok ur onlinedatabasen hos "Split this rock" är Blue Hour av Carolyn Forché. Det är en lite äldre bok (från 2003) men ämnena hon tar upp är dagsaktuella. Dikterna handlar om livet och döden och människans existens på den här planeten. Tyvärr är det omöjligt att göra rättvisa åt bokens mest kända dikt, den 46 sidor långa "On Earth". Ett utdrag av dikten är fullständigt opassande, kan jag tala om.

Blue Hour, by Carolyn Forché
HarperCollins, 2003

  Carolyn Forche (f. 1950) är känd som en politisk poet, och hon kallar sig själv "poet of witness". Bakgrunden till beskrivningen går att härleda till uppväxten i Detroit på 1950-talet. Hon minns att hon såg fotografier från ett nazistiskt koncentrationsläger i Look Magazine. Efter att hennes mamma konfiskerade tidskriften och gömde den, så lyckades unga Carolyn återfinna den och läsa klart. Hon säger att den händelsen markerar början på hennes poetiska kallelse - den hon ägnat åt exponera tyranni och orättvisor.

  Det är dags att ni får ett exempel ifrån titeldikten i Blue Hour. Den som inte tänker på Syrien efter att ha läst dessa rader har ett kolmörkt sinne.

[Notering: Svoboda i dikten refererar till det slaviska ordet för 'Frihet', inte till det nationalistiska partiet i Ukraina.]

The doors of the coal chutes open. It is the grave of Svoboda. A night paved with news reports, the sky breaking that the world could be otherwise.

One does not forget stones versus tanks. When our very existence broadcast an appeal. Shall not say adieu when a country ceases to be.

A little later, a burial on a hillside in a pine box.
The empty flesh like stone beneath my hands -
...

***

  För första gången känns det som om jag skriver ett inlägg om en bok som inte bör recenseras, där orden talar för sig själv och alla förklaringar är onödiga.

Nocturne (final part), by Carolyn Forché
(from Blue Hour. HarperCollins, 2003.)

Perhaps those born after the war are those whose lives the war took.

An abandoned house, after all, will soon give itself back, and its walls become as unreadable as symbols on silk.

With the departed, a sense of time, and sleep even sleep is taken, and the world appears as if it were -

Every spring I return to her, laying my thoughts to rest like a wreath on water.

These are the words no longer. Here are the photographs taken when we were alive.

***

  Avslutningsvis publicerar jag dikten Refuge ('Tillflykt') och skickar med den en direkt uppmaning till politikerna inom EU.

- Öppna er dörr!

Refuge, by Carolyn Forché
(from Blue hour. HarperCollins, 2003.)

In the blue silo of dawn, in earth-smoke and birch copse,
where the river of hands meets the Elbe.

In the peace of your sleeping face, Mein Liebchen.

We have our veiled memory of running from police
dogs through a blossoming orchard, and another

Of not escaping them. That was - ago - (a lifetime),
but now you are invisible in my arms, a soul

Acquiring speech, the body its blind light, whispering
Noli me frangere even as it is in death shattered.

We were one in the other. When the doves rose
at once, and our refuge became wing-light -